Roman
Victor Johansson
Panorama
Modernista
För transparensens skull måste det sägas: Victor Johansson är en av mina favoritskribenter – att läsa. Ingen annan kulturskribent hittar vinklar vilka är så lätta att håna som "det är min plikt att älska vänsterkvinnor" eller "dejter bryr sig mer om mina biceps än mina tankar om Proust" och skriver dem så självklart.
Debutromanen "Panorama" inleds med samma temperament: "Varje civilisation går under gradvis", följt av en sidas skildring av ett USA i förfall från ett hotellfönster som avbryts för att berättarens dejt dansar naken och skymmer vyn. I romanen reser den namnlöse berättaren från New York till Las Vegas för att ta hem en exflickväns dotter till Long Island, varvat med hans minnen från NYC och terapisamtal där den annars apatiske berättaren gråter. Eftersom dottern av politiska skäl inte flyger – ett mindre lyckat försök till satir – måste de köra hela vägen hem igen.
Berättarens ironiska likgiltighet blandas med romanens försök att tala uppriktigt om kulturens hälsa. I en scen läser han en krönika om västvärldens undergång och ser en reklamaffisch på Sydney Sweeney där hon erotiskt slickar på en mjukglass. Han reagerar inte.
Boken har en air av Bret Easton Ellis, en författare som Victor Johansson även har intervjuat, men i stället för Ellis lätthet intar romanen en ställning av spagat mellan ironi och uppriktighet där det tidigare blir poserande medan det senare skriver läsaren på näsan. Därmed faller konststycket att växla mellan de två polerna platt.