De berättelser vi mest av allt vill skydda barnen ifrån är förstås de berättelser barnen mest av allt behöver höra. I varje fall om man tror att litteraturen kan erbjuda ett redskap för insikter och en beredskap som kan vara bra att ha till hands när livet inte blir som man vill. Och det händer ju dessvärre rätt ofta.
Den norska författaren Gro Dahle är övertygad om litteraturens kraft och har dedikerat en stor del av sitt författarskap åt riktigt svåra ämnen. Tillsammans med illustratören (och maken) Svein Nyhus har hon byggt en bilderboksvärld som utan generaliserande förenklingar och i djup solidaritet med barnet berättar om alkoholism, misshandel och psykiskt sjukdom. När Dahle nu, i den till Nordiska rådets litteraturpris nominerade ”Kriget”, ger sig på en ganska konventionell skilsmässa framstår ämnet nästan som lite lätt.
Men bara nästan, alltså. I ”Kriget”, som alltså inte passar som godnattsaga för de minsta, får vi följa Inga, som lever i en lycklig kärnfamilj med sina två små bröder. Krig är någonting otäckt som finns i tidningar och på tv. Någonting med bränder, rök, gevär och stora stridsvagnar som kör ”rätt över råg och gräs och djur och människor”. Tills kriget en dag flyttar in i Ingas familj. Det krävs inga gevär och mullrande maskiner på larvfötter, bara ett gräl som inte slutar med ett ”förlåt”. I en sårig skilsmässa blir Inga soldat för både mamma och pappa. Hon blir spion åt bägge sidor. Hon reduceras till en storasyster som sitter i garderoben och håller om sina små bröder.
Kriget tar inte slut. Inga får släpa småsyskon och väskor mellan två hem. Medan föräldrarna går vidare fastnar Inga i det tysta ingenmanslandet mellan de bägge hemmen och ingen märker hur dåligt hon mår. Gro Dahle stannar naturligtvis inte där. Tiden går och Inga slutar äta för att bli sedd. När det inte fungerar skär, klipper och biter hon hål i sin hud för att såren på insidan ska komma ut. Dahle är förträffligt osentimental i sina beskrivningar och lämnar aldrig sin karaktärs sida för att ge plats för någon sensmoral: ”Ibland hjälper det att göra ett sår; ibland hjälper det att bita sig själv, men ibland hjälper det inte alls.”
Den här gången är det Kaia Dahle Nyhus, konstnär och dotter till författaren, som illustrerar. Bilderna förstärker effektivt dramatiken och de helfärgade uppslagen arbetar medvetet med färgernas stora emotionella genomslagskraft. ”Kriget” erbjuder en förtätad ångest och när det faktiskt ljusnar mot slutet andas också den vuxne läsaren ut.
Gro Dahle personifierar på ett imponerande sätt en övertygelse om att man inte kan blunda bort problem.