Det är först när Babsan tar av sig peruken och visar vem som egentligen döljer sig under lagren av smink som showen "Babsan – Ett liv i rosa" bränner till. En och en halv timmes glittrig och extremt rosa show får plötsligt en svärta som skapar en välbehövlig kontrast och ger föreställningen ett djup.
Äntligen får Lars-Åke Wilhelmsson komma till tals. Han överger Babsans uppskruvade tonläge och börjar med egen röst berätta om ensamheten och känslan av tomhet på hotellrummet efter företagsshower i övre Norrland, om livet som singel och om sökandet efter någon att dela vardagen med. Här passerar flera minuter utan ett enda skämt. Det hela känns mycket äkta även om Lars-Åke avslutar med att konstatera att "så här deppigt kan vi ju inte skiljas åt". Det blir ett par sång- och dansnummer till innan Lars-Åke och hans alter ego Babsan lämnar scenen.
Den rosa tråden i Babsans första egna scenshow är hennes (och Lars-Åkes) liv från själva födelseögonblicket fram till i dag. Det blir en kronologisk tidsresa som startar i Norduppland med nedslag i Furuviksparken och på evenemang i Tierp där Babsan tog sina första stapplande steg som artist.
– Att få tag i damskor med hög klack i storlek 44 i Skutskär var inte det lättaste, så pappa fick svetsa ett par i plåt, berättar Babsan och konstaterar att det är uppväxten som skapat hennes säregna personlighet – hälften lantis, hälften glamourkvinna.
Men just när karriären börjar ta fart och hela södra Gästrikland ligger för Babsans fötter kommer inkallelseordern från S1 i Uppsala. Militärtjänstgöringen får dock inte samma förödande effekt på karriären som för Elvis Presley. Babsan showar för grabbarna på logementet på Polacksbacken och lär dem att dansa.
Sedan bär det i väg till Stockholm där Babsan blir en efterfrågad dragshowartist. Mingelfesterna avlöser varandra och under flera år lever hon uteslutande på jordnötter, oliver och snittar.
Som underhållning fungerar "Babsan – Ett liv i rosa" alldeles utmärkt. Egna sångnummer varvas med playback, och det dansas med frenesi till förinspelad musik. Fyra begåvade dansare, Johan Lundberg, William Boo, Richard Svalstedt och David Lagerqvist, tar ut svängarna ordentligt.
Hans Marklunds och Lars-Åke Wilhelmssons manus är habilt även om det kanske innehåller lite väl många skämt som siktar under bältet. Men publiken trivs och är dessutom i den åldern att referenser till artister som Zarah Leander, Bert-Åke Varg, Eva Bysing och Magnus Härenstam fungerar.