När jag läser Nina Bouraouis ”Standard” infinner sig snabbt ett motstånd mot texten. Jag tycker den är tung, tät och tappar bort mig i långa meningar. Formen är en typ av ”stream of consciousness”, associationsrik med lite dialog. Men då provar jag att anamma mindfullnesstekniken. Att luta sig tillbaka, läsa översiktligt och inte fördjupa sig i detaljerna, känna flödet. Då blir texten njutbar.
”Standard” är framför allt en psykologisk roman. Det sker inte särskilt mycket. Egentligen inträffar endast två större händelser: huvudpersonen Bruno Kerjens fars bortgång och Brunos ungdomskärlek Marlènes återkomst. Istället är boken ett porträtt av Bruno. Han är 35 år och bor i en förort till Paris. Han bor ensam och han är ensam. I huvudstaden har han sitt arbete som elektriker. Bruno lever för sitt jobb och fruktar fritiden. Han varken hatar eller älskar sitt liv, han är likgiltig, men har accepterat sitt öde som han tror man inte kan påverka. När hans ungdomskärlek en dag dyker upp och bryter hans vanor blir hon en representant för hoppet och tack vare henne börjar Bruno ändra sitt liv i en ny riktning.
Bouraoui känner sin huvudkaraktär utan och innan och trovärdigheten brister aldrig. Dock kan hon bli en aning upprepande emellanåt.
Författaren utges av Elisabeth Grate Bokförlag som i och med årets Nobelpristagare Patrick Modiano har gett ut två Nobelpristagare (tidigare Le Clezio). Det spekuleras om de med Nina Bouraoui inte så småningom kommer att kunna stoltsera med en tredje.