I "De imperfekta" skrev Tom Rachman om dinosaurier, en samling noveller (som för Guds skull inte fick kallas noveller) om hur tiden sprang ikapp en gammal papperstidning.
I nya boken "Stora makters uppgång och fall" hittar vi det senaste tillskottet till dinosauriesläktet, Tooly Zylberberg, en människa utan mobiltelefon. Att hon aldrig använt en dator tycks göra henne till vår tids Kaspar Hauser, en vilde uppväxt i en grotta. Och visst vill vi se vad den digitala revolutionen gjort med oss, hur de sociala nätverken gjort oss asociala. Vi nästan ber om det, säg att vi tappat kontakten med vårt innersta väsen, säg att tiden rusar ur våra händer.
I Werner Herzogs film om Kaspar Hauser blev präster och lärare tokiga av grottmänniskans oväntade tankar, de slet sitt hår över hans logiska kullerbyttor och hemmagjorda världsbild, sannerligen utanför lådan.
Tooly är ett hittebarn, uppfostrat av hippies och uppväxt bland tillfälliga manliga bekantskaper, som ändå hinner redovisa för sin unika livssyn innan de försvinner, ”Jag anar en litania om tillståndet i nationen” heter det till och med vid ett tillfälle. Att Tooly är sjukt berest kallas här rotlöst, men hennes outsiderperspektiv får ingen att slita sitt hår, vi har läst det förut.
Är inte det grejen med journalister förresten, Tom Rachman är ju journalisten som blev författare, att de just säger vad någon redan sagt? Fast med bättre retorik. För Rachman kan verkligen skriva, lite för bra, det mest obetydliga detaljerna kan han göra duktig prosa av, till slut blir det 500 sidor.
Ett exempel: ”Hon sträckte fram Converseskons gumminos och petade till nederdelen av dörren som lätt skälvande gick upp.” Hon öppnar alltså dörren. Varför tror folk att böcker måste låta så? Det omständligas litteratur är allenarådande.
Nej. För att vara författare måste man tänka något originellt, trycka fram en modig tanke, riskera sig själv.
Rachman har åkt flygplan jorden runt för att göra research till denna bok. I Bangkok finns det kryddstark mat och prostituerade man inte får vinka åt. New York har fem stadsdelar man kan nämna och antikvariat luktar lite speciellt av gamla böcker. Kom igen. Jag skulle önska att Rachman tryckte pennan igenom sitt journalistblock och in i handen, började skriva med blod och hjärta istället. OBS. Metafor, något som"Stora makters uppgång och fall" inte rör sig med.