Samtliga verk denna novemberkväll var hämtade från kompositörer som var verksamma österut. Först ut och yngst av dem var finska Lotta Wennäkoski, född 1970. Titeln till hennes verk "Verdigris" syftade inte på några av operakompositörens många sviniga rollfigurer utan är ett ord som närmast kan liknas vid "patina". Kanske syftar det på att verket är en hyllning till Jean Sibelius ur vilkens "En saga" hon lånat några fraser i det fragmentariska och dramatiska stycket. Det drömlika i det förstärktes av de viskande rösterna som ackompanjerade bitvis. Spännande om än lite flyktigt.
Kvällens dirigent, utmärkte estländske Olari Elts, hade valt att ta med ett stycke av landsmannen Erkki-Sven Tüür, en kompositör vars parallella verksamhet i konstrocken märktes här och var i "Prophecy", en konsert för ackordeon och orkester. Solist var ukrainska Irina Serotyuk, en mycket fingerfärdig och skicklig instrumentalist. Hennes snabba löpningar på tangenterna och fina samspel med orkestern gav mersmak på både kompositör och solist. Tyvärr störde det lite att balansen mellan orkester och dragspel var aningen skev, det senare drunknade emellanåt.
Ryske tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj fick kämpa hårt för sin konst i det totalitära Ryssland. Diktatorn Josef Stalin blev tydligen mäkta missnöjd med hans nionde symfoni i Ess-dur, skriven 1945. Stalin hade väntat sig en storslagen hyllning till fosterlandets (och förstås inte minst hans egen) insats under andra världskriget. I stället fick han ett förment lättsinnigt stycke fyllt av humor och sarkasmer. Inte minst märks det att Sjostakovitj var en driven kompositör av filmmusik. Man riktigt ser ett antal filmscener i sitt sinne när man lyssnar på symfonin. Stalin borde ha varit helt nöjd med att en sådan livsbejakande musik kunde skrivas efter det förödande kriget - låt vara lite uppblandad med aningens bitterhet.
Jag kan tänka mig att det är ett riktigt roligt stycke att spela för medlemmarna i orkestern. Deras spelglädje smittade långt ut i salongen.
Tydliga bilder såg man också när Jean Sibelius fick återvända med sitt lågmälda mästerverk "Tuonelas svan", en personlig önskemusik för mig. Det programmusikaliska stycket skildrar den svarta svan som simmar på floden i dödsriket Tuonela och som den mytiske Kalevalahjälten Lemminkäinen skjuter för att vinna sin älskade. Fint tolkad här med känslosamt solospel av orkesterns Jenny Hülphers på engelskt horn.
Som helhet ännu en bra balanserad konsertkväll av Uppsala Kammarorkester. Närmaste insats framöver blir Trettondagskonserten lördag 5 januari.