Uppsala domkyrka är en utställning i sig själv, och man kunde befara att utställningar i kyrkorummet lätt skulle slukas av byggnadens översvallande dekorer och inventarier. Men det visar sig gång på gång att rummet tvärtom på ett utmärkt sätt lyfter fram också det som bara visas tillfälligt. Kyrkorummets väldiga rymd är generös och tillåtande. Det mesta fungerar, även om det förstås kontextualiseras och laddas med de mängder av historiska konnotationer som kyrkan bär.
När Uppsala ärkestift nu firar 850-årsjubileum tar man ifrån tårna och visar det bästa man har. Utställningen ”Himlen är här” samlar skatter och föremål från några tiotal av stiftets kyrkor och är redan logistiskt sett något av en bedrift. Kvaliteten på föremålen är genomgående slående hög och man behöver knappast vara drabbad av religiösa grubblerier för att bli en smula rörd över att se dem samlade i koren som omger det centralt placerade högaltaret. Kyrkans rum och föremål bär så mycket mänskligt slit. Hamrat silver, långsamt broderade mässhakar, finkänsligt mejslade träskulpturer. Överdådet lockar med himmelska fröjder.
Det eviga livet kommer i en lyxförpackning också med dagens mått mätt. Tänk bara hur effektfull en tung sirlig nattvardskalk, som Veckholms kyrkas 1200-talspjäs i förgyllt silver och ädelstenar, måste ha tett sig då den tillverkades. Den utomvärldsliga, lockande och lite farliga, glansen är också auktoritär och bär ett latent hot om det eviga utanförskap som drabbar dem som inte fogar sig och står utanför. Makt, tro, hopp, arbete och mening samlas i kyrkorummens skatter. Det är här vi har skrivit vår historia.
Ett halvt ton kyrkklocka från Norrby kyrka står exempelvis på ett podium och rymmer så många berättelser att det nästan hade räckt att stå och stirra på den stumma järnklumpen en stund. Orden på den enkelt utsmyckade klockan från sent 1500-tal är få och inte särskilt betydelsefulla, men under uppmaningen om att lyssna till guds ord bor en flod av profana historier.
Utställningen är enkelt uppdelad i tematiska block som mjukt smälter samman. Tove Alderin Studio står för utställningsarkitekturen som med tunga men eleganta mässingsplåtar gör klart att det som visas är något extra. Curator Eva Asp och utställningsproducent Helene Warpe Nymansson har genomgående lyckats med helheten. Undantaget är utställningens undanskymda och väldigt otydliga informationsskyltar som är under all kritik. Här finns det fortfarande rum för en förbättring. I gengäld är den feta katalogen, med bidrag från både forskare och skönlitterära författare, bättre och mer heltäckande än väntat.
Några samtida verk är försynt instuckna i den stora stacken. Helena Byströms videoprojektioner ”Vodici”, som visar ett rörligt vatten i Sturekorets fönster, fungerar för att nämna ett exempel utmärkt, även om något djärvare också hade försvarat sin plats bland de historiska utropstecknen.
Allra roligast är chansen att närma sig de många medeltida träskulpturerna ordentligt. Det är alltid spännande att ta ett steg närmare ett altarskåp, en helgonbild eller ett krucifix än man normalt har möjlighet att göra. På nära håll ställer sig den ofta anonyma konstnärens uttryck framom den sakrala funktionen och århundradena mellan då och nu försvinner på ett svindlande sätt.