Överväldigande men spretig debut

Karin Andersson tycker att Seinabo Sey är som bäst när låtarna blir lika coola som artisten själv.

Seinabo Sey har en röst som vare sig tvekar eller ber om ursäkt för sig.

Seinabo Sey har en röst som vare sig tvekar eller ber om ursäkt för sig.

Foto: Annika af Klercker / TT

Recension2015-10-22 14:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det har varit en lång väntan från det att första singeln ”Younger” släpptes i slutet av 2013. Det har blivit en Grammis hittills för Seinabo Sey, festivalspelningar och medverkan i program som ”Conan O’Brien”. I somras byggdes förväntningarna på debutalbumet dessutom upp ytterligare när artisten bjöd på ett alldeles strålande sommarprat i SR:s ”Sommar i P1”. Och nu är den här – fullängdaren ”Pretend”.

Det är en mäktig röst hon bär på, Seinabo Sey. En sådan som knockar, håller om och vägrar släppa taget. Jag är av princip emot att omtala kvinnliga artisters röster med termer som ”naturkrafter” eller ”överjordiska”, helt enkelt därför att det alltid är kvinnorna som får dras med epiteten. En fenomenal sångröst tillhörandes en man är resultatet av talang, teknik och musikalitet medan en kvinnas är resultat av… en naturkraft? Nej, tack.

Seinabo Seys stämma är överväldigande i teknik såväl som i ton. Här finns ett betryggande djup och ett tryck är ständigt närvarande, även i de mer tillbakahållna partierna. Men framför allt så finns där en röst som vare sig tvekar eller ber om ursäkt för sig.

”Pretend” rymmer både inslag av marschmusik, klassiska gospeltoner och modern pop och R&B. Det retrosound som artistens röst lutar sig emot flirtas det vilt med, så som i introt till sköna ”Hard time”. Ändå skulle jag önska att Seinabo Sey – tillsammans med producenten Magnus Lidehäll – skulle vågat renodla albumets riktning. Det blir en alldeles onödig spretighet, som ju är så vanlig på debutalbum, där inget håll alls är dåligt men som lämnar efter sig en känsla av obeslutsamhet. Istället för de förutsägbara stråkpartierna i ”Words” och den något för teatraliska inramningen i ”Sorry” skulle man vinna på att lägga in full gas i den tunga soulpopriktning som ”Younger” tog sikte på.

För när Seinabo Sey och ”Pretend” är som bäst är det så förbannat bra. Då står artisten stadigt och ohotad på en position som tidigare ekat tom i musiksverige. Musiken både berör och rycker tag, överraskar och införlivar de förhoppningar som storheten i rösten ger upphov till. Då är det också uppfriskande att höra en soulpräglad ton bli tillspetsad med genrebrytande och uppgraderade inslag. Det skapar spänning, lite skön friktion och ger Seinabo Sey den övercoola inramning hon förtjänar.

Bästa låt: “Poetic”

Soulpop

Seinabo Sey

Pretend

(Universal)