Påklistrad äkthet i dramakomedin "Genera+ion"

Dramakomedi

Titel: Genera+ion

Premiär: Visas nu på HBO Nordic

I rollerna: Haley Sanchez, Justice Smith, Uly Schlesinger med flera

Skapare: Zelda Barnz och Daniel Barnz

Antal avsnitt: 8

Betyg: 2

Att skildra en ung generation är svårt och det är nästan alltid dumdristigt att göra anspråk på den saken. Många menade dock att HBO:s succé "Euphoria" lyckades fånga nihilismen och drogandet hos dagens amerikanska generation Z. HBO:s nya serie "Genera+ion" har en mer lättsam ton och handlar om samma ungdomskull och deras kamp med identitet. Vi följer ett gäng high school-elever som försöker hitta sig själva – och kanske också ligga med varandra. Chester, som är gay, svart och flörtig med skolans kurator. Nathan, som är vit, bisexuell eller kanske inte riktigt vet själv ännu. Arianna som är svart, vill dominera Nathan och ständigt pratar om sina bögpappor. Och så Greta, som är latina och lesbisk.

Detta är en axplock av de unga rollpersonerna, och även om galleriet i "Genera+tion" är en liberal Hollywood-fantasi så påminner serien i sina bättre stunder mest om kultfilmen "The breakfast club" (1985). Uppdelningen "nörd, sportfåne, bimbo, goth, delinkvent" har förvisso moderniserats och i viss bemärkelse nyanserats. Men på andra sätt har den blivit mer fyrkantig. En av tjejerna i "Genera+ion" blir nästan utbränd av sin mångfaldsaktivism och lyckas förvandla en mattelektion till en debatt om kvinnlig och icke-binär representation. Det är en förminskande porträttering av dagens ungas aktivism. 

Tonåringarna i "Genera+ion" har ett stort utbud av identiteter och sexualiteter att navigera mellan. Det borde vara bra virke för vulgär humor, våldsam dramatik eller magisk realism. I stället är det svårt att släppa intrycket av en påklistrad äkthet. En replik som "San Francisco har ju ett H&M i tre våningar!" får mig att helt sluta bry mig om de här ungarna. Endast fiktiva tonåringar skulle hajpa den svenska modejättens megabutik.

Föräldrarna då? De framstår som helikopter-engagerade men är samtidigt överdrivet ignoranta inför alla nya begrepp.

Om "The breakfast club" visade gymnasietiden ur dess mest oskyldiga sken så har inget filmiskt verk sedan Larry Clark och Harmony Korines "Kids" (1995) lyckats fånga den fruktansvärda utsatthet som tonårstiden innebär. "Genera+ion" å sin sida försöker landa någonstans i mitten men hittar aldrig tonträffen mellan komedi och drama.