På en del av låtarna på Patti Smiths tidiga skivor finns en nerv som inte går att hitta någon annanstans. Likt ett begynnande drogrus stegras tempot och sångerskans röst ökar i intensitet och ordkaskaderna forsar fram över skivspåren som om Patti Smiths kraft är på väg att krossa en. Som lyssnare känner man sig lätt fångad i det ödesbestämda som obönhörligt går mot sitt klimax och slut. Förhoppningsvis känner man euforin samtidigt, den som gör svärtan värd att uppleva.
I Just Kids lyckas hon återuppliva den där känslan, vilket hon inte lyckats med på skiva de senaste 20 åren. I boken berättas historien om hur Patti Smith lyckades nå vägskälet där poesi och rockmusik för första gången korsades på riktigt. De hade gått bredvid varandra, nosat på varandra och krockat en del tidigare. I The Beatles enkelhet, i Janis Joplins intensitet och Bob Dylans kompromisslöshet. Men Patti Smith lyckades förena de båda konstformerna utan att någon av dem behövde stå åt sidan.
Boken är också en kärlekshistoria om förhållandet mellan Patti Smith och fotografen och konstnären Robert Mapplethorpe. Den är en miljöskildring av kretsen artister och konstnärer som höll till i och i närheten av Hotel Chelsea i New York runt 1970, som Janis Joplin, William Burroughs, Gregory Corso och Jimi Hendrix. Den är ett manifest för att offra sig för konsten och för att bli någon. Men mest av allt är Just Kids en självbiografi som handlar om de viktigaste åren i Patti Smiths liv för hennes utveckling som konstnär och människa. Som biograf slår hon de flesta på fingrarna. Till exempel får hon Bob Dylans Chronicles att blekna. Om hon hade skippat sidorna som leder fram till flytten till New York och låtit boken börja där kunde den ha blivit ännu kraftfullare.
Patti Smith är 20 år när hon lämnar livet i New Jersey och flyttar till New York för något diffust mål om att satsa på konsten. Hon sover i parker och håller sig vid liv genom rester från bagerier och börjar hanka sig fram med tillfälliga arbeten. Hon träffar kärleken i Robert Mapplethorpe som liksom hon kämpar för att slå igenom som konstnär och bli fri. Tillsammans går de igenom några år av besvikelser, framgångar, pengabekymmer, svält, prostitution, droger och uppoffringar. Det intima förhållandet bryts, återupptas, upphör och övergår i ett vänskapsförhållande när Robert upptäcker att han attraheras mer av andra män.
Vid ett tillfälle i boken påpekar en vän till Patti Smith att hon alltid ser ut som Robert Mapplethorpe på bilderna han tar på henne. I Just kids blir det tydligt hur de reflekterar varandra. Genom att berätta om den tidigare älskaren och bedyra sin ömhet för honom framträder Smith själv mer än vad han gör. Och det är en betydligt mer nyanserad bild än den stenhårda upproriska rockartisten som framträtt via medier och hennes musik. Det är en Patti Smith som sätter kärleken och vänskapen till andra människor över allt annat.
Innan Robert Mapplethorpe dog i aids 1989 lovade Patti Smith honom att hon skulle skriva deras historia. Det märks att hon bearbetat minnena i flera år innan hon väl satte sig ned och skrev. Många händelser känns mer skönlitterära än verkliga. Som när hon ser The Doors innan hon ens funderat på att ställa sig på en scen och det slår henne att hon lätt skulle kunna göra allt som Jim Morrison gör. Eller hur hon uppmuntrar Robert att börja fota samtidigt som han tjatar på henne att hon borde läsa sin poesi live och sjunga.
Cd-skivan, som följer med Just Kids och innehåller sex spår från 1975-1996, är ett bra initiativ. Man kommer inte åt Patti Smith utan musiken. Vill man ha den riktiga närvarokänslan under läsningen är dock debutalbumet Horses att föredra. Inspelningen av den blev också ett startskott för de båda huvudrollsinnehavarna. Hon blir rockstjärna och han tar albumets berömda omslagsbild.
När man går över till att läsa Patti Smiths diktsamling Oskuldens tecken från 2005, som på svenska ges ut samtidigt som Just Kids, får man ta av sig hörlurarna för att kunna hänga med. Poesin är karaktäristiskt ordrik, flödande och uppenbart gjord för muntligt framförande. Även om en del rytm lär ha gått förlorad i översättningen så är det när man läser den högt för sig själv den framgår bäst.
Dikterna talar delvis genom grekisk mytologi och börjar ute i naturen, men letar sig in i ett modernt stadsmedvetande där krig och ondska sköljer över själen i täta ordmassor. En del dikter skulle tjäna på en redigering. Tar man sig förbi det framträder en ivrig röst som trevande förmedlar den där känslan från skivorna innan den rycker sig loss och hittar en tänkbar väg ut ur desperationen.
En törnig stig
Full av vingar.
Om vi klistrar dem
på axlarna
kan vi säkert flyga.
Vi blir fria
som härfågeln
och storspoven
som sjunger om våren.
Kommer du
min syster?
Kommer du?
Mamma mår bättre.
Vi flyger