Pöntinen kan sina mästare

Fredrica Roos tycker att Roland Pöntinen var en fullgod "vikarie".

Roland Pöntinen har ägnat sig mycket åt Liszt det gångna året. Nu spelade han i Uppsala. Arkivbild.

Roland Pöntinen har ägnat sig mycket åt Liszt det gångna året. Nu spelade han i Uppsala. Arkivbild.

Foto: Mats Bäcker

Recension2015-10-13 13:33
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den initiala besvikelse som följde på beskedet om att mästercellisten Frans Helmerson tvingats ställa in sitt planerade gästspel hos Kammarmusikföreningen på grund av sjukdom varade inte särskilt länge, då hans ackompanjatör Roland Pöntinen, en av Sveriges främsta pianister, med kort varsel vaskade fram ett digert soloprogram.

Beethovens pianosonat i f-moll, känd under namnet ”Appassionata”, är ett omvittnat krävande verk, där plötsliga utbrott varvas med mer lyriska partier. Pöntinen inledde i ett behagligt tempo för att sedan demonstrera ett imponerande växelspel mellan instrumentets nyanskontraster; genom sin bländande virtuositet får han ofta klaveret att låta som en hel orkester. Det melodiskt enkla temat i andrasatsen präglades av ett majestätiskt lugn, innan stormarna åter släpptes lösa i det avslutande "Allegro"; möjligen saknades här emellanåt det impulsiva mod att ta ut svängarna som kännetecknade introduktionssatsen, men Pöntinen lyckades ändå väl med konststycket att hålla åhörarnas intresse vid liv genom hela den klassiska standardsonaten, vilken till sin form stundtals är tämligen repetitiv.

Därefter följde ett riktigt kraftprov, såväl tekniskt som emotionellt, då Pöntinen arbetade sig igenom en handfull stycken ur Franz Liszts mastodontalster ”Années de pèlerinage”, tre sviter inspirerade av konst och litteratur som spänner från utåtagerande romantik till nyskapande, introvert modernism. Liszt komponerade denna fascinerande musik under loppet av 42 år och hela verket kan således ses som ett unikt testamente över hans skapande och utveckling.

Roland Pöntinen ger sig obehindrat in i dessa resealbums myller av känslor och stämningar, vare sig det handlar om åskblixtarna i ”Orage” eller den sprakande vandring genom himmel och helvete som träder fram ur ”Dantesonaten”, huvudnumret från andra årets Italiensvit. Mest berörande var dock det stillsamma vemodet i Schweizperiodens ”Le mal du pays” och klockornas glasklara sång i ”Les cloches de Gèneve”, där Pöntinen visade prov på sin enastående klangbildning. Njutbart var även det avslutande vattenstycket ”Les jeux d’eaux à la Ville d’Este”, enligt Pöntinen själv inte enbart en dekorativ reproduktion utan snarare en rikt framflödande källa med evigt liv; omvandlingen av denna vackra liknelse i toner fick sätta punkt för en på många sätt omtumlande konsert.

Kvällens uppvisning var dock endast en försmak av vad som väntar på lördag, då Roland Pöntinen under en Liszthelg i Stockholm kommer att framföra ”Pilgrimsår” i sin helhet; en unik musikupplevelse som ingen pianofantast bör missa.

Konsert