Under 60-talet var The Four Seasons, med Franki Valli i spetsen, hur stora som helst och tävlade med The Beach Boys om vilket band som bäst på stämsång. ”Årstiderna” hade ett råare sound och togs stundtals för en svart grupp. Deras bakgrund i den italiensk-amerikansk doowooptraditionen var också tydlig. De sålde runt 100 miljoner plattor under perioden.
Men trots låtar som ”Sherry”, ”Silence is golden” och ”Walk like a man” är kvartetten inte direkt retrohet idag, framförallt inte utanför det USA där de valdes in i Rock’n’roll Hall of Fame 1990. Musikalen ”Jersey Boys” försöker ändra på det och Clint Eastwood gjorde en spelfilm på historien för ett par år sedan.
”I Jersey kan man välja på tre möjligheter: ta värvning, bli kriminell eller bli stjärna. Vi valde det senare”. Så säger bandets grundare Tommy Devito i föreställningen. Fast ska rätt vararätt så börjar han och de andra i gruppen även med en del kriminalitet, och de sitter inne tidvis. Även när miljonerna rullar kan han inte hålla sig på den rätta vägen då heller och de andra tvingas slita hårt för att betala hans skulder till maffian och Skatteverket. Ett klassiskt inslag i många artisters historia.
Musikalen är som helhet också en klassisk berättelse om start i svåra förhållanden som går över i gigantisk succé. I Newarks fattigare kvarter håller Tommy Devito på med att starta olika grupper. Det lyfter ordentligt när han får med Franki Valli, mannen med årtiondets bästa falsettsång, och inte minst när den yngsta medlemmen Bob Gaudio tillkommer, en yngling med öra för bra refränger. Lägg till producenten Bob Crewe och framgångssagan är redo att rulla på.
Främst lever musikalen – förstås – på musiken. Det bjuds på många av bandets hits, gjorda i roliga arrangemang och i tidens koreografi med fåniga danssteg, kostymer och allt. De fyra huvudrollsinnehavarna gör dt suveränt bra musikalen igenom. Valet av Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren & Robert Rydberg är helt självklart, med bra kemi dem emellan genomgående också. Stämmorna sitter där de ska och Mitsogiannis axlar Fanki Valli snyggt.
Själva historien om de fyra blir mer rapsodisk och man får visserligen in en hel del av tidsandan och de vedermödor det innebar att ständigt turnera och jagas av att få fram nya hits. Men det kunde ha varit mer av det. Man blir inte riktigt berörd av kvartettens öde.
Det kompenseras hur som helst av en effektiv och snygg scenografi, bra orkester och duktiga dansare/medagerande. Vill man ha melodisk stämsång och en kvälls förströelse samtidigt som man tar in lite pophistoria, så okej.