Jill Johnson är en ovanlig artist i Sverige. Hon har stjärnstatus utan att egentligen ha så många hits i bagaget, hon anspelar friskt på sina egna företräden föreställningen igenom i en lite lustig blandning av självironi och självhävdelse i de ofta utvecklade mellansnacken. Hon är duktig på att ta en publik och verkar ha ett himmelsstort självförtroende.
Big Bang startade livet på jorden och Jill Johnsons show inleddes prick på klockslaget med en rejäl smäll. Fyra dansare kom loss ensamma en stund innan förlåten rämnade och hela bandet och Jill blev synliga. Hon lovar 15 låtar och åtta klädbyten
Torsdagskvällen blev lite speciell då hennes protegé Doug Seegers satt i publiken – med cowboyhatt och allt – och han hyllades med en ruggigt bra version av ”Goin’ down to the river” med bara Jill och utmärkta gitarristen Göran Eriksson. Lite ofattbart för en utomstående bara varför man inte tog tillfället i akt och bjöd upp honom på scenen för en duett, särskilt som paret samma dag släppt sitt gemensamma duettalbum ”In tandem” där låten är med. Ja ja. ..
Lite kan det nog bero på att det här är en krogshow som Jill Johnson spelat i Stockholm och Malmö bland annat, just nu på rullande fot. Det märks på den häftiga scenografin, med många fyndiga och snygga lösningar, bland det bättre jag sett på Konserthusets scen. Flera saker fastnade kvar i sinnet, särskilt den roliga lösningen á la Måns Zelmerlöw med två söta streckbarn som satt intill henne i soffan.
Apropå Zelmerlöw så kan hela showen liknas vid en lång Melodifestival i uttrycket, fast med bara en artist då. På samma sätt innehåller den drygt 20 låtar långa föreställningen ett antal anonyma låtar, några riktigt bra och där ”pausunderhållningen” (hennes covers på ”Jolene”, ”Desperado” och ”Goin’ down to the river”) står ut mest tillsammans med hennes hyllning till ”The Ratpack” i några låtar. Hennes egna typ hits är väl egentligen bara ”Crazy in love” och ”Kärleken är”. Hon sjunger dock bättre än någonsin och jag blir imponerad ett antal gånger av sången, även om tolkningarna inte riktigt, riktigt når in i kärnan.
Hon utlovade ett antal klädbyten i inledningen och kläderna i design av Lars Wallin höjde och förstärkte showen. Det tillsammans med den maffiga scenografin gav verkligen känslan av krogshow. Dock tyvärr minus krogen, vilken hade kunnat behövas då och då för att några av skämten riktigt skulle lyfta.
Som helhet bjöd Jill Johnson på en genomproffsig show. Tillsammans med ett mycket kompetent band, tillika dansare, och ett klockrent ljud lämnade det fansen inte mycket övrigt att önska.
bjorn.stenberg@unt.se