Johan Jönson har de senaste två decennierna skrivit dikt helt på sina egna villkor och med det blivit ett namn inom den svenska poesin. Hans förra diktsamling Efter arbetsschema var närmare 800 sidor, den som kommer ut i dag är om strax över 700 sidor. Jönson har mutat in ett eget område där erfarenheter från till exempel arbete på långvården fått utgöra en bas. Med detta som grund har man kunnat läsa honom som en modern arbetarförfattare.
Den nya boken börjar med att någon görs i ordning för att dö på ett sjukhus. Eller: det har inte inträffat, situationen är tänkt. Den som berättar föreställer sig att kanylerna tas bort, han tvättas och lakanen byts. Stycket är kort, det följs av en dialog, en röst ställer enkla frågor till berättaren, och detta fortsätter i stora delar av boken.
Berättaren säger sig ha samma namn som författaren. När Jönson skriver gör han en poäng av att tydligt dra in något som verkar självupplevt i sina texter. Det hela känns biografiskt.
Berättaren har två barn och en fru. Han är författare som lever på existensminimum och skäms över den situation han sätter sin familj i. Han är deprimerad och har varit alkoholiserad. Han har mindervärdeskänslor och beskriver sitt liv som inaktivt, arbetslöst, hypokondriskt och han iakttar sin kropps förfall. Att börja skriva var ett misstag och han skriver inte de böcker som han vill skriva. Han lever som om han vore levande död.
Men här finns också en annan sida. Denna självdestruktiva berättare uttalar sig också om samhället runt omkring sig. Då går han över gränser och föreställer ofta sig själv i våldshandlingar, ofta med sexuella inslag, gentemot politiker och kändisar.
I en mening kan den här boken läsas som en rapport från ett liv på existensminimum, levt i en Stockholmsförort. Vad ett sådant kan göra med en människa. Texten är en beskrivning av en utsatt människa och dess tankar. Jag kommer på mig själv att tänka att denna berättare skulle kunna vara en av de kända mördare som figurerat i kvällspressen under de senare åren. Skillnaden här är att detta jag är författare och skriver ner allt i en enda lång dikt i stället för att leva ut sina tankar i det verkliga livet.
Ändå infinner sig en lätt besvikelse över att Livdikt glappar mot verkigheten. Diktsamlingen känns allt för hårddragen. Den gottar sig för mycket i gestaltandet av sadistiska tankar. Även om den är konsekvent och stilren och ett mäktigt bygge som saknar motstycke i svensk dikt blir det problematiskt. Livet här känns allt för sökt eller inmutat i ett hörn. Jag förväntar mig något annat av Jönson. Mer substans. Visst, Livdikt är ett högt punkskri - en molotovcocktail i det litterära rummet. Men det räcker det inte.