Sångaren Trevor Skatta Bonnick stortrivdes på scenen när Inner Circle spelade på Parksnäckan. I bakgrunden Ian Lewis, en av originalmedlemmarna.
Konsert
Inner Circle
Parksnäckan i Uppsala
Tisdag 1 juli
Betyg: 3
Veteranerna i popreggaegruppen Inner Circle fick god hjälp av vädergudarna när de kom till Uppsala. Det var lite karibisk stämning i Parksnäckan på tisdagskvällen, en skön omväxling i det aprilväder som varat sedan mars i år.
Härom veckan var det 80-plus Chucho Valdés som visade att man håller sig ung genom musiken. Nu var det bröderna Ian och Roger Lewis, båda över 70, som visade den helande kraften i ett bra musikgung. De båda har varit med sedan starten på bas respektive gitarr och bildade tillsammans med trummisen Lancelot Hall ett stadigt fundament för gruppens framträdande. Lägg till skicklige klaviaturspelaren Bernard Trouter Harvey och gitarristen Andre Phillips som stod för driv och utsmyckningar.
Sedan bandets förste sångare Jacob Miller förenat sig med 27-klubben 1980 följde ett antal olika sångare. Nuvarande Trevor Skatta Bonnick har dock varit med i mer än tio år och i mycket kändes det som att Inner Circle var hans band. Han tog kommandot helt på scenen och inte minst över publiken.
Det var många uppmaningar om att vifta med händerna i luften, dansa och inte minst att sjunga med. Stundtals konkurrerade Parksnäckan hårt med SVT:s ”Allsång på Skansen” som sändes samtidigt på tv. Publiken var i dubbel bemärkelse med på noterna. Låtar som ”Bad Boys” och ”Sweat (A la la la la long)” satt exakt.
Publiken ja, Parksnäckan var fylld till ungefär tre fjärdedelar, minst lika många hade tagit den sköna kvällen i akt och satt utanför och lyssnade.
Roger Lewis, originalmedlem i Inner Circle, här med trummisen Lancelot Hall.
Det var länge sedan Inner Circle lämnade den renodlade roots reggaen. Nu för tiden är musiken uppblandad med pop, rock, soul och lite annat smått och gott. För den som förväntat sig mer hardcore reggae blev nog framträdandet en besvikelse. Inner Circle framstod ibland mer som ett skickligt coverband på en afterski, med en energisk lekledare i form av Skatta Bonnick som stortrivdes i den rollen.
Det är inte menat som en kritik i sig, det är en konst att sprida glädje också förstås. Bandet hade också ett tydligt budskap om peace and love i världen. Under trumsolot hördes Martin Luther Kings tal ”I have a dream” och låtar som ”Don’t you worry”, ”One love” och ”Everythings gonna be alright” skänkte hopp om bättre tider.
Det gav en välbehövlig tröst i denna besvärliga tidsålder. Även om musiken går i baktakt behöver ju inte livet göra det.