Känga mot samtidens historielöshet

Dokumentär

Titel: Israel Palestina på svensk tv 1958–1989
Visas på: Fyrisbiografen
Medverkande: Yasser Arafat, Golda Meir
Regi: Göran Hugo Olsson
Speltid: 210 min
Betyg: 4

Nyligen deltog jag i urvalsprocessen inför den 43:e upplagan av Uppsala Kortfilmfestival. Under arbetet slogs vi av att arkivbaserade filmer poppat upp som svampar efter regnet i år. Enorma mängder rörligt material har plockats fram ur dammiga källare världen över, digitaliserats och klippts ihop till kortfilmer. Filmskapare har skärskådat sin släkts, sitt lands eller sitt eget agerande, med varierande resultat.

Framträdande är en samtida tendens att förenkla komplexa världshistoriska skeenden och presentera dem i lättsmälta format. En historisk kartläggning måste få ta tid – och bygga på gedigen kunskap – som i filmskaparen Göran Hugo Olssons mastiga genomgång "Israel Palestina på svensk tv 1958–1989".

Arkivspecialisten Olsson ("Black power mixtape 1967–1975", "Om våld") har jobbat med den nya dokumentären i fem år och gått igenom 5 000 timmar material om en av 1900-talets mest infekterade, komplexa och smärtsamma konflikter. Israel/Palestina är inte helt oväntat det ämne som vid en sökning i SVT:s arkiv ger allra flest träffar.

Filmen kartlägger SVT:s rapportering om Israel och Palestina under tv-monopolets tidevarv, före internet, och gör inte anspråk på att försöka förklara själva konflikten. Resultatet är en studie av ett medielandskap i förändring.

Vi förflyttas till SVT:s barndom år 1958, när två program sänds för att fira att staten Israel har funnits i tio år. Under samma tid reser tiotusentals svenska ungdomar till Israel för att arbeta som volontärer på kibbutz. SVT visar barnprogram om vänskapsbanden mellan Sverige och Israel. Samtidigt sänds debattprogrammet "Duellen" där man för första gången diskuterar de hundratusentals palestinier som har blivit flyktingar sedan staten Israel bildats. Och så fortsätter det. Intervjuer med israeler och palestinier och samtal med makthavare såsom PLO-ledaren Yassir Arafat eller Israels premiärminister Golda Meir varvas med mörka krigsbilder och en aning ljusare fredsuppgörelser.

Efter ett tag inser man att filmens digra 210 minuter inte kan återspegla de 30 år som Olsson vill skildra, men hans kunskapstörst smittar av sig. Må denna film mottas för vad den är – välbehövlig folkbildning och en känga mot samtidens historielöshet.