Emmylou Harris fick välförtjänt det ena av årets Polarpris. Det var på tiden, även om hon inte direkt är någon musikalisk förnyare, snarare en förvaltare. Men, hon är helt enkelt bäst i den breda floden utövare av americana, genren som med country och folk i botten ofta tangerar singer/songwriter. Med hur många fantastiska album som helst i bagaget är hon en gammal favorit under många år, medan hennes hår gått från kastanj till silver har hennes musik också förädlats.
Detta gäller särskilt hennes helt egna projekt. De svaga punkterna kommer främst när hon gör musik i samarbete. Hennes album med namn som Linda Ronstadt och Mark Knofpler fick mig bara att knappa fram till låtarna där hon sjöng solo. Med Rodney Crowell har det gått bättre, förra albumet ”Old Yellow Moon”, som kom för två år sedan, var riktigt bra med ett stort antal fina låtar.
Nya samarbetet ”The Traveling kind” är tyvärr snäppet sämre, vilket när det gäller musiker av den här kalibern ändå gör den bättre än det mesta annat. Men även här lägger jag spellistan främst på de låtar där Emmylou Harris sjunger i stort sett själv. Crowell har ett par bottennapp när han går lös i fantasilös rotrock i ett par låtar.
Men mestadels är det lika delar sentiment och närvaro som gäller. Det slår däremot aldrig över till gråtmild sentimentalitet, även om det är vemodet som präglar i stort sett alla låtar. Men här handlar det om artister om sett både glädjen och sorgen i livet och förstått att båda är en del av jordevandringen.
Det märks att det är ett par som känner varandra utan och innan. Duetterna kommer med den där särskilda självklarheten som kännetecknar stora artister. Kompet är sparsamt men precist, inte en onödig ton, och ingen för lite.
Låtar som titellåten, inledande ”The Traveling kind”, som anknyter till hennes förkärlek för ”red dirt-district”, en innerlig ballad. ”No memories” är en fin duett som ser dem som bäst med att med enkla medel skapa drama. Snygg fiol dessutom. ”You can’t say we didn´t try” går i samma anda. ”Le Danse de la Joie” är också direkt värd ett par pigga öron.
Men som sagt, helst lyssnar jag på hennes sololåtar. Här finns ett par riktiga pärlor: ”Higher mountains” och ”Her hair was red”. Bara de är värda kostnaden och resten tillräckligt bra. Men jag ser fram emot ett totalt soloalbum nästa gång. För det blir väl en?
Bästa låt: ”Her hair was red”