Mänskligheten är dömd att brinna i helvetet

Det är mycket snack i Cormac McCarthys nya och förmodligen också sista två romaner. Den ständigt Nobelpristippade amerikanske författaren är 89 år och han är inte direkt känd för att pumpa ur sig böcker. Mellan syskonromanerna "Passageraren" och "Stella Maris" – som i Sverige ges ut i en och samma volym – och den uppmärksammade och prisade kortromanen "Vägen" har det hunnit gå över 15 år.

Nästan hela den väldiga textmassan (667 sidor) består alltså av dialog. Särskilt den andra romanen "Stella Maris" som handlar om Alicia, ett ungt mattesnille som 1972 skriver in sig själv på mentalsjukhus. Hon saknar där sällskap förutom de burleska figurerna i sina hallucinationer – vilka vi får bekanta oss med i "Passageraren" – och allt de gör är att prata nonsens, eller åtminstone förbi läsaren. Och i samtalen med doktor Cohen – som utgör hela "Stella Maris" – pratar Alicia för det mesta över läsarens huvud.

Alicia dyker alltså upp redan i "Passageraren", en mer typisk Cormac McCarthy-bok à la "No country for old men" om ett kraschat plan som saknar en passagerare. Växelvis är romanen en skildring av Alicias hallucinationer, växelvis berättelsen om hennes bror Bobby, en vrakdykare som på 1980-talet är på flykt undan mystiska män i kostym och skulden över att inte ha räddat sin syster – jepp, Alicia kommer aldrig ut från sjukhuset. I någon mening är Alicia huvudperson också i "Passageraren". Men att kalla henne person är kanske för mycket sagt. Snarare tycks hon vara ett kärl för alla McCarthys tankar och idéer.

Dödsmärkta människobarn är återkommande i författarskapet, men vanligtvis brukar de sakna ett greppbart och betydelsefullt förflutet. Alicia och Bobby sticker ut med sin historia om att vara barn till en fysiker som hjälpte Robert Oppenheimer att bygga atombomben. "Passageraren" och "Stella Maris" utmärker sig även genom att vara högst oblodiga för att vara Cormac McCarthy-böcker. Ändå tycks all död i författarens tidigare böcker och den åsamkad av atombomben finnas samlad i texten. Mannen som assisterade Oppenheimer var inget monster. Han var far till två barn. Behöver man säga något mer om mänsklighetens grymhet och dödsdrift?

Cormac McCarthy har kallats biopublikens författare. Mycket av det han har skrivit har blivit film – "No country for old men", "Vägen", "Alla vackra hästar" och så vidare. "Passageraren" skulle absolut kunna bli film. Men jag kan inte se den filmskapare som vågar ta sig an "Stella Maris" – snarare vore det ett jobb för en dramatiker. Att man ändå plöjer den i jämförelse korta "Stella Maris" efter "Passageraren" beror på att man vet att Alicia är död. Och kanske, bara kanske, finns svar att finna i samtalen med doktor Cohen.

"Passageraren" och "Stella Maris" är blysänket vid änden av den lina som är Cormac McCarthys lodande författarskap. Djupare ned i avgrunden når ingen, inte ens McCarthy. Här ekar av nästan allt som McCarthy har skrivit. Mest påminns jag dock om den tidiga McCarthy-romanen "Mörkret utanför", om två incestuösa syskon vars relation har resulterat i ett barn, och som på varsitt håll driver omkring i ett spöklikt och förbannat Appalacherna. I McCarthys författarskap är inte domedagen nära, den är redan här – eller så var den i förra vecka. Ett fåtal av oss har hämtats hem av gud, men de flesta är dömda att brinna i helvetet.