Förra året fick Anna Lihammer utmärkelsen Årets bästa deckardebutant för sin roman ”Medan mörkret faller”. Den utspelades på 30-talet och i den hade inte minst Uppsala en mindre smickrande roll som centrum för rasbiologi. Lihammers spännande och initierade bok gav ordentlig mersmak och nu är uppföljaren här.
Återigen får vi möta det intressanta polisparet Carl Hell, en vemodig men skicklig kommissarie, och Maria Gustavsson, nybliven ”polissyster”, som de första kvinnorna i kåren kallades. Tillsammans får de ta sig an ett mord på en tysk journalist som hittas på en uppmärksammad hällristning där en nazi-initierad expedition håller på med utforskningar. Det fanns starka strömmingar på den tiden att hitta dolda meddelanden i svenska fornlämningar som skulle bevisa att arierna var det överlägsna herrefolket. Och förstås att Tyskland var det givna arvtagarna. Lihammer själv är ju också utbildad arkeolog och har fått utmärkelser även för sina böcker i det ämnet så det är synnerligen kompetent även här.
Romanen väver skickligt samman kriminalgåtan med en historisk blick på den tiden. Författaren är lika duktig på att skildra människorna och eran som hon är att skriva spännande. Språket är rakt och effektivt och hennes empati med alla dessa öden är tydlig och viktig. Inte minst får hon utan pekpinnar fram de likheter med vår tid som finns i detta svenska 30-tal.
Paret Hell och Gustavsson tangerar emellanåt det schablonartade, men mestadels blir de en bra ingång i berättelsen och är nog så intressanta i sig bara de. Som sagt efter förra boken, jag ser fram emot nästa, även om det inte blev så mycket Uppsala denna gång.