Det är 20-årsjubileum för kammarmusiken på Örbyhus slott i sommar. Och några saker tycks vara beständiga. Arrangören och eldsjälen Gerard de Roquette-Buisson tycks ha en speciell tumme med vädret, även en sommar som denna, något som ytterligare förstärker intrycket av de sköna omgivningarna. Jag har aldrig varit där på en konsert och inte solen har skinit. Så också denna vackra julikväll då solen kan ses dala genom de höga fönstren i orangeriet. Det är också alltid så gott som fullsatt med en entusiastisk publik.
På detta, och förstås inte minst viktigt, han får dit duktiga musiker, kända som mer okända. Denna kväll var det en ung fransk ensemble, Trio Arcadis, som jag inte hört tidigare. Trion bildades 2001 och består av Anne-Claire Lantenois, piano, Amandine Ley, violin, samt Nicholas Saint-Yves, cello. Första albumet kom i våras, ” Promenade sentimentalis”, där den spelar verk av Ernest Chausson, Georges Pfeiffer och Théodore Dubois. (Lyssna gärna på den, finns på streamingtjänsten med den gröna loggan, riktigt bra.)
Till skillnad mot popens värld åker inte trion runt och gör reklam för den senaste plattan utan spelade ett program anpassat för platsen och tiden. Konserterna i sommar på Örbyhus har som tema att skildra slottets historia och turen hade nu kommit till 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Gerard de Roquette-Buisson själv berättade inledningsvis intressant om sina företrädare på den tiden.
Trots att trion klev upp på scenen alla helt svartklädda gick musiken denna konsertkväll i dur. Man inledde med ”Trio nr 43 i C dur” av arbetsmyran Franz Joseph Haydn, ett tidstypiskt stycke med eleganta passningar mellan instrumenten och harmoniska klanger. Wolfgang Amadeus Mozart fick bara leva mindre än hälften så länge men hann med otroliga mängder musik han också. ”Trio i C dur, KV 548” är väl inget av hans mer bemärkta verk men även här finns den elegans och espri och känsla för melodier som var så typiska för honom.
Kvällens höjdpunkt kom efter pausen, med sedvanlig förtäring i den vackra slottsparken. Trions hela skicklighet på sina instrument togs i anspråk av likaså kortlivade Franz Schubert. Musiken sänktes ett halvt tonsteg till H dur i dennes ”Trio nr 1”. Här fanns tydligt den begynnande övergången från klassicismen till romantiken, manifesterad i tvära kast och stor dynamik, och inte minst i vibrerande vackra passager. Samspelet trion emellan satt perfekt stycket igenom och framförandet renderade dem välförtjänt starka applåder och ett extranummer. Då först visade det sig att den hittills stumma trion kunde prata. Det hade gärna fått vara mer av det.
Kommande evenemang är Kungsbacka piano Trio 2 augusti och Uppsala Kammarsolister 16 augusti.