Skönhetens meningsskapande kraft

”Stoner”, den amerikanske författaren John Williams roman från 1965 handlar om den unge och obemedlade bondsonen William Stoner som år 1910 kommer till Missouri University i den sömniga lilla staden Columbia för att bli diplomerad lantbrukare. Under en obligatorisk kurs i engelsk litteratur inser han att han saknar de nycklar som behövs för att kunna tolka en skönlitterär berättelse, samtidigt som han blir varse att hans möte med skönlitteraturen öppnar för livets hittills oanade dimensioner. Denna insikt beseglar hela hans framtida öde.

I avsnittet där Stoner upptäcker skönlitteraturens makt slår språket oss med sin enkla och sparsmakade skönhet, nära besläktad med John Galsworthys eller Henry James prosa: ”[…] han anade att han befann sig utanför tiden […]. Det förflutna steg fram ur mörkret, och de döda stod inför honom, så att dåtid flöt samman med nutid bland de levandes skara. Ett intensivt ögonblick fick han en vision av en helhet som han var en del av och inte kunde undfly, som han inte heller hade någon önskan att undfly.”

Så småningom blir Stoner universitetslärare vid sitt gamla universitet. Hans klassresa leder dock ingalunda till någon spektakulär framgång. Romanen är tvärtom en konsekvent genomförd skildring av ett liv där så gott som ingenting blev som han hade hoppats. Stoners forskartalang kommer endast att leda till oansenliga yrkesframgångar. Hans blåögda förälskelse i den sköra och fåordiga societetsflickan Edith leder till en livslång äktenskaplig mardröm. Hans kärleksfulla och veka natur gör honom både handlingsförlamad och undergiven, precis som hans kravlöshet och konflikträdsla leder till att han förlorar allt inflytande över dottern Graces uppväxt.

Under decenniernas arbete vid universitetet faller han dessutom offer för intriger och utsätts för förödmjukelser. Kapitel efter kapitel skildras Stoners värnlöshet och hans ibland obegripliga passivitet i mötet med de starkare och mer hämndlystna, som den excentriske dekanen Lomax eller dennes favoritdoktorand. Inte heller kärleken mellan Stoner och den mycket yngre läraren Katherine Driscoll överlever den förtalskampanj som de båda utsätts för. Allt detta i skuggan av två världskrig som bidrar till att Stoners tilltro till livet gradvis bryts ner.

Romanen har gått en ovanlig väg till försäljningssuccé. Utgiven 1965 och välvilligt mottagen av kritikerna blev den knappast någon bästsäljare. Återutgiven år 2003 i New York Review of Books Classics-serie började den successivt öka i försäljning på den amerikanska marknaden för att, som författaren Julian Barnes observerade i ”The Guardian” i fjol, nå de högsta försäljningssiffrorna under andra halvan av 2013. Under tiden har romanen tagit Frankrike, Nederländerna, Italien samt Israel med storm och sålts till mer än tjugo länder inklusive Kina, allt enligt Barnes som för sin egen del utnämnde ”Stoner” till ”The must-read-novel of 2013”.

Vår egen förhandslansering har också varit ivrig. Personligen brukar jag dock värja mig mot beteckningar som "årets viktigaste bok" eller "ens livs mest drabbande berättelse". Själv har jag sedan ”Stoner” nyutgavs 2003 läst den som en både typisk och ytterst originell universitetsroman. För oavsett den av Williams själv fruktade etiketten ”academic novel” är det vad ”Stoner” (också) är och det är just i egenskap av en universitetsskildring som den känns drabbande. Williams sätter fingret på den känsla av meningslöshet som för många är kreativitetens baksida. För den som av ren forskarpassion har valt en vetenskaplig karriär kan det vara fullkomligt underbart att undervisa, men det kan också vara outsägligt tråkigt, om man som Stoner hänvisas till alltför enkla undervisningsuppgifter (och märk väl att han revolterar!).

Att romanen nu går som en löpeld genom Europa kan vara ett tecken i en tid då universitetsutbildningar är yrkesutbildningar och snabb genomströmning går stick i stäv mot fördjupande och allmänbildande studier. Det är också en roman om skönlitteraturens unika förmåga att öppna världen för oss och att tvinga oss att reflektera över vår existens. I synnerhet när man minns Williams ord om att hans romanfigur i grunden är en lycklig människa, blir romanen en plädering för skönhetens och litteraturens makt att även ge mening och djup åt ett annars olyckligt liv.

Rose-Marie Nielsens översättning återger den lågmälda skönheten i Williams språk. Jag vill dock hävda att Stoners undervisningsämne ”English literature” i denna kontext borde heta ”engelsk litteratur”, eller ”den engelska litteraturens historia” och inte ”litteraturvetenskap”.