Deckare
John Ajvide Lindqvist
Anden i maskinen
Ordfront förlag
Med "Anden i maskinen" sätter John Ajvide Lindqvist punkt för trilogin som från början var tänkt som en fortsättning på Stieg Larssons Millenium. Kontraktet gick i stället till Karin Smirnoff, så där stod han nu med en fyllig skiss till en bra story med ett spännande persongalleri. Resultatet blev alltså trilogin Blodstormen, som inleddes med "Skriften i vattnet", fortsatte med "Rummet i jorden" och som nu avslutas.
Författaren demonstrerar här att han inte behöver troll och zombies för att berätta en engagerande skräckhistoria. I "Anden i maskinen" blottlägger han vår skräck för det främmande, det våldsamma, det obegripliga, teknologi utom kontroll. Här är det vi-mot-dem-skräcken som manas fram. Två terrordåd i Stockholm med tjogtals döda. Och parallellt med våldet – tonårskänslor, sårig skilsmässoångest, mänsklig svaghet och storhet. Jag fäster mig särskilt vid John Ajvide Lindqvists förmåga att fånga den destruktiva mänskliga osäkerheten; vår oförmåga att faktiskt tala med varandra, och lyssna.
Alltså – det här är en bra deckare, god läsning, spännande på alla sätt. Utan reservationer. Men vem ska sjunga liv i sjöjungfrurna och zombierna om inte John Ajvide Lindqvist gör det? Vem ska göra det övernaturliga till en självklarhet i Norrtälje och Blackeberg? Kanske har det känts befriande för författare att slippa mana fram stadshuldror och tulltroll i sitt skrivande. Men vi har så mycket verklighet i världen nu för tiden. Vi behöver lite andevärld och oknytt som förklaringar till att allt är så djävligt.