Skrämmande aktuellt

Fjorton år har gått sedan Andra världskrigets slut, och den unga tyska demokratin gör stora ekonomiska framsteg. Johann Radmann, en ung, ambitiös åklagare i Frankfurt, har mest hand om trafikförseelser när en journalist avslöjar att en tidigare ss-man nu jobbar som skollärare. Det visar sig att han var en av tusentals lägervakter på Auschwitz, och när vittnen börjar höras blir det allt svårare att förneka att lägret inte – vilket var rådande uppfattning i Tyskland – var som vilka fångläger som helst i västvärlden. Radmann är precis rätt person att leda massåtalet – han är ung och har därför själv inte kunnat vara inblandad, och hans idealism och nit gör att han står på sig när äldre kollegor vill lägga locket på.

Det tyska nazistpartiet hade 8 miljoner medlemmar 1945, men dessa människor försvann inte när kriget tog slut. Många av dem hade beordrat, administrerat och utfört brott mot mänskligheten. Men när så många människor är inbegripna, så kan det vara vänner och släkt som du är tvungen att konfrontera.

Giulio Ricciarellis film är konventionellt berättad utan några större konstnärliga anspråk. Det starka stoffet får tala för sig självt och det förvaltas väl av skådespelarna, inte minst huvudrollsinnehavaren Alexander Fehling. Kan ”En labyrint av lögner” göra något mer än att påminna oss om förintelsens fasor och människornas förödande tystnad, så är det att belysa vikten av att göra upp med sin smutsiga historia. Och som dagens Europa ser ut så är ämnet skrämmande aktuellt.