Roman
Mats Strandberg
Musan
Norstedts
Författaren Mats Strandberg har skrivit in sig i samtidslitteraturen med temat skräck i vardagsmiljö. Det är överrealistiskt skildrat, som ett pedantiskt filmmanus. Men sakta smyger sig små, små tecken på någonting onämnbart in i texten. Det viskas och prasslas, stängs och öppnas där det inte borde, och sedan blir det jättehemskt – inte riktigt lika hemskt som i 1980-talets skräckelromaner (se Mikael Niemis ungdomsromaner) men ganska nära. Skräckens kaos infinner sig på konferensen, äldreboendet eller Finlandsfärjan.
I "Musan" är handlingen förlagd till en bedagad sommarvilla av det slag som strösslades längs kusterna vid sekelskiftet 1900. Villa Thamyris är ett litterärt spökslott; gurglande toaletter, mörka lönngångar, lagom depraverad överklass, välinredd med en ovanligt klassiskt skolad kulturelit som svingar grekisk mytologi mer elegant än tidstypiska samhällsfördomar. Hit kommer deckarförfattaren Hedda Strömberg med sin skrivkramp och tampas med både sin brist på klassisk bildning och den mer berömda kollegan David i en miljö som ska förlösa henne och åter lyfta henne till parnassens applåder och försörjningens betalförmåga.
Ja, det äts och sups och skvallras och midsommarfirandets magi närmar sig alltmedan bokens personager vecklar ut sina samplade små perversioner; en alkoholist, en klassikertyrann (tillika konstnär), en penningplacerare, en bestsellerskribent – ja boken har en deckarnormal befolkningsprofil. Självklart har de lik och annat i garderoben. Språket är väldigt noggrant, gestaltningen obligatorisk med välplacerade standardrepliker och bekräftande beteenden. Inget dåligt sätt att skriva, emellanåt träffsäkert – men också strängt reglerat. Signalen att det är tänkt att fungera i en framtida filmatisering är skarp. Kort sagt rör det sig om filmmanussvenska.
Åtminstone fram till de avslutande 50 sidornas mer orgiastiska förlösningar av ondska och ondskans rättmätiga lön. Där släpper såväl språk som vardag i fogarna och allting blir märkligt välbekant, tryggt osannolikt och skrämmande. Hämndens timme slår i källarnas dunkel. Polisen hinner fram, inget slabbande. Förutom den där kniven i buken då, ordentligt omvriden. I den otäckaste buken förstås.
Jag vet inte om det känns förlösande att läsa eller bara förslösande. Musernas makt? Jo, den förstörde visst familjeäran av bara farten. Men Heddas skrivande kommer åtminstone i gång. Och huvudsaken är förstås att det blir ytterligare en deckare.