Konst
Hanna Beling
"Ăga mot öga"
Bror Hjorths Hus (t.o.m 26 januari)
Det Àr nÀstan omöjligt att missta en skulptur av Hanna Beling för ett verk av nÄgon annan. Uttrycket Àr sÄ specifikt och sÄ tydligt. Alla skulpturer bÀr visserligen spÄr av skulptörens hand, men inte i samma utstrÀckning som Belings arbeten.
Det Ă€r ocksĂ„ svĂ„rt att hĂ„lla reda pĂ„ vilka verk av konstnĂ€ren en sett tidigare. Det beror förstĂ„s dels pĂ„ att motiven â som de egna döttrarna, chihuahua-hundarna, grisarna â ofta Ă„terkommer. Men ocksĂ„ pĂ„ att verken sitter ihop och Ă€r sammanlĂ€nkande, nĂ€stan som en enda vĂ€xande kropp.
Att stiga in pĂ„ Bror Hjorths Hus och utstĂ€llningen âĂga mot ögaâ kĂ€nns som komma hem till en bekant. IgenkĂ€nningen Ă€r omedelbar. Eller kanske snarare som att hitta sitt sĂ€llskap pĂ„ en stimmig krog. DĂ€r Ă€r ni ju allesammans!
Rummet Ă€r fullt av möjliga fixeringspunkter, men det gĂ„r nĂ€stan inte att undvika att först lĂ€gga ögonen pĂ„ den enorma torson âAnna Tora Elsaâ, som stirrar mot ingĂ„ngen med den frĂ„nvarande blick som gĂ„r igen i sĂ„ mĂ„nga av Belings mĂ€nniskoskulpturer. Det Ă€r en blick som bara Ă€r, ointresserad av underordna sig det sammanhang som omgivningen innebĂ€r. Det stora silikonhuvudet har hĂ„r av hushĂ„llspappersrullar och rör sig nĂ€stan omĂ€rkligt dĂ„ och dĂ„, som om det ville ge betraktaren en hemlig signal.
PÄ fönsterblecket bakom det enorma huvudet klÀttrar en liten brun palmmÄrd som ser förskrÀmd ut. Bakom hörnet sitter ytterligare en Tora. Den hÀr gÄngen i helfigur, sittande pÄ knÀ. I ett stort format.
Skalan Àr viktig för Beling, och det syns ocksÄ tydligt i rummet, dÀr stort gÄng pÄ gÄng stÀllt mot smÄtt.
Ett gÀng hÄrlösa devon rex-byster och nÄgra bulligare perser-katter trÀngs pÄ höga podier. I rummets ena Ànda en liten kattunge i aluminium, i den andra samma kattunge men gigantisk och i mÄlad plast.
Till skillnad frÄn mÀnniskorna vill djuren ha kontakt. Deras stora glasögon glor nÀstan bedjande och vill haka fast i sina ÄskÄdare. Djuren Àr kul och fungerar vÀldigt bra som offentliga verk, vilket Uppsala har flera exempel pÄ. I konsthallsmiljön fungerar dock mÀnniskogestalterna snÀppet bÀttre. Det Àr i dem Beling verkligen glÀnser som skulptör.
âVit Stinaâ, âBlĂ„ Stinaâ och âRosa Stinaâ Ă€r tre byster som bildar en effektiv liten grupp som visar Belings förkĂ€rlek för renĂ€ssansens portrĂ€ttkonst. Det finns en svĂ„rĂ„tkomlig nĂ€rhet i Belings mĂ€nniskor. Det skulle kunna bero pĂ„ att hon kĂ€nner sina motiv sĂ„ bra, men ocksĂ„ pĂ„ att hon kĂ€nner mĂ€nniskan som varelse och modellerar fram sina figurer utifrĂ„n kunskapen. Samma kĂ€nsla av nĂ€rhet finns för övrigt ocksĂ„ i de relativt mĂ€nniskolika djuren orangutang och gris.
Det Àr inte helt enkelt att ringa in orsaken till att Belings uttryck Àr sÄ igenkÀnnligt och eget. Konstkritikern Susanna Slöör har i en katalogtext skrivit att Hanna Beling vrider upp karaktÀristiken hos de gestalter hon avbildar, men bara en liten smula, aldrig sÄ mycket att hon skulle nÀrma sig en karikatyr. Det ligget nÄgot i det.
Det finns ocksÄ en tydlig omsorg i Belings bÀsta skulpturer. De modellerade skulpturerna bÀr i sina ytor ett minne av sin lÄngsamma skapelseprocess.
Belings figurer passar utmÀrkt hos Bror Hjorth. UtstÀllningen skulle kunna beskrivas som en spegling av skulptörens ateljé, och att gÄ frÄn det ena rummet till det andra ger ett fint mervÀrde.