Dražen Kuljanin jobbar med små medel, många närbilder och en pregnant berättarstil där mycket utelämnas. Historien om Nina (Disa Östrand) som fortfarande desperat letar efter sin då sexåriga dotter som försvann i Montenegro för flera år sedan skildras i 20 korta scener, var och en liktydig med rökandet av en cigarett. Möjligen ska det symbolisera den rökridå som ligger över hela fallet med kidnappningen som den lokala polisen numera lagt på hyllan. Kanske vill Kuljanin mest visa upp den vansinniga numera antika tobaksreklamen som interfolierar varje enskild scen.
Disa Östrand spelar skickligt den förödda Nina, man känner hennes sorg så påtagligt att man vill värja sig. Det vill man också när historien tar en mer våldsam riktning, men en kvinnas hämnd kan förstås vara nog så utstuderad. Hennes mer tillintetgjorda make spelas av en kongenial Johannes Bah Kuhnke, en man som gett upp och måste leva med det. Det finns inte som de säger i filmen, "ett ord för den förälder som förlorat ett barn".
Srdjan Grahovac som den desillusionerade polisen kröner skådespelarinsatserna. Han är mycket bra och bidrar till att hela filmen känns så trovärdig. Inte minst bidrar de olika språken och platserna till den känslan.
Visst kunde den haft ett snabbare tempo och en mer fördjupad intrig, men det är ändå som att få ett knytnävsslag i solarplexus, och Dražen Kuljanin gör med god hjälp av skådespelarna något eget av hämndgenren. Kuljanin gör med god hjälp av skådespelarna något eget av hämndgenren. Men visst märks det emellanåt att hantverket inte satt sig hela vägen.