Konsert
Ernman, Tolstoy & Ahlin
Uppsala konsert & kongress, lördag
Betyg: 3
Artisterna Malena Ernman, Viktoria Tolstoy och Tina Ahlin behöver knappast någon närmare presentation. Alla tre har gjort avtryck i det svenska musiklivet under mer än ett kvarts sekel.
Tillsammans med Krister Jonsson, gitarr, Kristin Stenerhag, klaviatur, Johan Strindberg, bas, och Morgan Ågren, trummor har trion i höst åkt runt på en konserthusturné med rötter i Tina Ahlins sommarprojekt "Skärgårdsturnén". Lördagens show i Uppsala blev själva finalen.
Just försöken att skapa en show ställer dock till det en aning för gänget på den ombonade scenen. De är ju i första hand skickliga sånngerskor och musiker, knappast komiker. Mycket av det som ska fungera som underhållande mellansnack faller tämligen platt till marken.
Det dröjer inte länge innan det interna gnabbandet, pikandet och mysandet på scenen börjar kännas aningen tillgjort. Och när en låtsasarg Malena Ernman för tredje gången ber publiken att hålla käften är det faktiskt inte särskilt kul längre.
Frågan är också varför den skicklige blues- och jazzgitarristen Krister Jonsson gick med på att agera ståuppkomiker med trötta spaningar om sociala medier?
Den musikaliska nivån ligger förstås bra mycket högre. Att låtlistan är mer än spretig får man tugga i sig, det ingår liksom i konceptet.
Vi får en finfin version av Eric Claptons "Change the world" av Viktoria Tolstoy och Krister Jonsson. Den väljer de att inte spexa bort, tack för det!
Tina Ahlin hedrar bortgångna kollegan och vännen Marie Nilsson Lindh med en innerlig version av "Innan livet är förbi", och Malena Ernman skojar förstås inte bort "Gabriellas sång" av Stefan Nilsson, som avled i fjol.
I övrigt bjuds det på en salig blandning av musik från åtskilliga genrer (inklusive lite steppdans): Mozart, Stevie Wonder, Olle Adolphson, Tomas Ledin, Paul Simon, Magnus & Brasse med flera. En del görs med seriös infallsvinkel, annat med en tokrolig touch som inte alltid faller väl ut.
Kvällens mest originella nummer är utan tvekan den sanslösa versionen av Ravels "Bolero" med Tina Ahlins munspel som bärande instrument. Här balanserar trion och orkestern på slak lina mellan det geniala och det spexartade.