Martin Kellerman är så produktiv att det gör ont. Förutom stripparna i evighetssjälvbiografin ”Rocky” levererar han mer eller mindre ständigt små sidoprojekt. Förutom kringprodukter som almanackor, serietidningar och t-shirts, halvdana tv-produktioner, teateradaptioner och andra förhållandevis logiska följder av ett projekt av ”Rockys” dignitet så dyker det regelbundet upp böcker som går utanför ramen en smula. En novell här, en bok mer renodlade skämtteckningar där. Det är enkelt att föreställa sig att det plötsligt, efter minst en seriestrip om dagen i mer än femton år skulle bli för mycket. Vore man en fatalistisk cyniker så skulle man till och med kunna gå omkring och vänta på att Kellermanin skulle haverera.
”Kellermannen lackar ur” är andra delen av ett av dessa sidoprojekt och utgörs av förhållandevis konventionellt skojiga enrutingar som bygger på Martin Kellermans eget twittrande. Nivån är inte riktigt lika skyhög som i ”Rocky” och ibland blir det bara spexiga vitsar istället för skarp samhällsanalys, som när den nervösa naturisten ska hålla tal och försöker följa föreläsningscoachens råd om att föreställa sig publiken naken.
Men här finns också briljans. Och som någon krönikör, gissningsvis Andres Lokko, har konstaterat – om man är lysande i en av tre texter är det mycket bättre att skriva fem i veckan än två. Ju mer Kellermannen jobbar, desto rikare kommer förståelsen för vår tid att vara för de bokreakunder som köper hans samlade verk (kanske i form av en mekanisk insekt som kryper in i örat och planterar text och bild direkt i hjärnan) om 200 år.