Poesi
Erik Vernersson
Sommartid i sorg i Sverige
Albert Bonniers förlag
Tänker man på Stagnelius medan man bäddar sängarna på äldreboendet? Suckarnas mystär samtidigt som blöjor byts på de mycket gamla. Erik Vernersson måste vara den borne romantikern som vågar den sammansättningen med dikterna i samlingen "Sommartid i sorg i Sverige". Om han nu inte är den borne postmodernisten som obehindrat placerar den klassiska frisen över vårdsängen.
Vådligt tänker man ofta, ömsint och träffsäkert nästan lika ofta, enastående genomarbetat och ordsäkert hela tiden. Bunden vers, oavbrutna klassiska alluderingar, Wallin i en strof, Stagnelius i en annan, högstämd ton med sträng konsekvens. Näcken spelar inte längre i silverbäcken, förmodligen i dagrummet medan en dag går från allas liv. Låter det otänkbart? Egentligen inte. Vem har inte gjort sitt pass i hemtjänsten, långvården, posten (så länge den fanns), snabbköpet och andra stationer för försörjningen? Medan den stora skaparlusten kreerade gestaltad skönhet men inga pengar. Slå ihop dem båda och erhåll någonting verkligt originellt om din tid, släpp relationskrafset och introspektionens smågnäll, dikta om kateterpåsar, ventromboser, tandproteser, kombinera dem med vårens obändiga kraft, addera lite humor: "Räven nalkas åkerns bryn,/ björnen lämnar idet./ Skoskydd går ifrån vår tid/ en dag i sänder."
Det fungerar inte alltid, en del strofer bryter så att säga nacken, men paradoxerna livar läsningen och vinner i längden. Då blir det riktigt, riktigt bra: "Sista hösten blåste ut/ ljuset på en grav./ Mossgrönt bokstaveras nu/ det namn som han höll av."