Kaliber bar har förstås idel konsertfoton på väggarna. Ljussättningen är stämningsfull och atmosfären mörk, men personalen gladlynt.
Det går inte att säga annat än att Kaliber bar fyller ett hål.
En rejäl och uthållig hårdrockskrog har saknats ända sedan Fellini i St Persgallerian slog igen. Kaliber bar, som drivs av bokningsbolaget med samma namn, gör sitt bästa för att axla manteln. Möblemang, mat och attityd – här är det raka rör som gäller.
Det finns både jukebox och flipperspel, hamburgarna har namn som parafraserar olika band (Dimmu burger, till exempel), på vinlistan syns Slayers cabernet och på väggarna förstås idel konsertfoton. Ljussättningen är stämningsfull och atmosfären mörk, men personalen gladlynt. Volymen på metallmanglet som rasslar ur högtalarna är en aning påfrestande i längden. Men man kan ju alltid hålla käften och dricka ännu en öl och konstatera att lokalen alltjämt påminner om charmigt röjiga Fredmans.
Kaliber är inte stället folk styr sina steg till för att äta en brakmiddag. Hårdrocksscenen är helt enkelt inte särskilt förknippad med god mat. Alla vet ju till exempel att en bredbent rockare som Springsteen springer till Sjömagasinet i Göteborg så fort han får chansen. Men när det kommer till hårdrock ploppar myter som Mötley Crües ”The burrito incident” upp, och det känns inte så aptitretande.
Riktigt så illa ställt är det inte med det som serveras på Kaliber, men visst märks det lite för väl att maten är underordnad i konceptet.
Menyn i sig är det egentligen inga fel på. Burgare, ett par pizzor, matiga mackor, några tacos och en lista med prisvärda små sidorätter. Här klyvs patrullen: det finns något betryggande och ärligt i oviljan att göra sig till. Tryggt och kolhydratmättat, som det anstår en rockpub. Men utförandet brister mer än önskvärt. Käket måste inte vara fint i kanten. Men det behöver ändå tillagas med viss kärlek.
Flanksteken med krossad mandelpotatis, chimichurri, lite riven kål och tomater är snyggt upplagd och bäst på menyn. Burgaren ”Show stopper” låter tilltalande men är en överstekt och torr historia.
Burgaren ”Show stopper” (169 kr) låter tilltalande med högrev, cheddar, japansk finmajonnäs och pommes. Men är en överstekt och torr historia som i krogburgarens tidevarv snarast ger flashbacks till nationsbesök än lever upp till minimikraven.
Något liknande gäller aw-dealen som patrullen testar vid ett av sina besök. En matig kycklingmacka, ”Pepito”, med bärs för 169 spänn låter som ett kap i inflationstider. Tyvärr är sandwichen en utfläkt intetsägande sub som man lagt lite små bitar av kyckling, chorizo och nötkött på och sedan draperat i oförsvarliga mängder svag chiliketchup och aioli samt lite finriven parmesan som bonus. Det låter och är riktigt rörigt.
Bättre är flanksteken med krossad mandelpotatis, chimichurri, lite riven kål och tomater. Snyggt upplagd, dessutom. Klart dyrast men också bäst på menyn (249 kr). Dock varierar utförandet av potatisen häftigt mellan patrullens besök.
Det finns både jukebox och flipperspel. Desserterna är söta och storstilade.
Desserterna är söta och storstilade. ”Church of fugde” (89 kr) är en härligt kladdig chokladkaka med glass och klibbig kolasås. En ”Dirty shake” (149 kr) – milkshake spetsad med rom – gör också jobbet, även om det nog vore trevligare med riktig grädde och inte sprejvarianten på toppen.
Sammanfattningsvis: om man gillar metal, får ståpäls av att se Pripps Blå på fat och går igång på ställen som inte hymlar med vad allt handlar om så är Kaliber ett schysst hak. Men visst kunde man enkelt göra förbättringar utan att förstöra det skönt avslappnade konceptet. Lite större omsorg och ambition. I Watains Uppsala måste det ändå vara självklart att ett rockhak erbjuder en vettig tallrik kallskuret.