Det kan ju låta romantiskt, att vara slottsfru med tjänare, vackra kläder och praktfull park. Men för en kvinna i mitten av 1800-talet var instängdheten nog så total och påfrestande. Det får Jeanne Le Perthuis des Vauds bittert erfara i denna berättelse, byggt på Guy de Maupassants roman ”Un vie”.
Jeanne sitter bitter och förgrämd och ser tillbaka på sitt liv. Uppväxten är fin, med en närvarande och snäll pappa, en lekfull samvaro med jämnåriga vännen Rosalie och inte minst en romantisk förälskelse med sin blivande man. Sedan blir det tyngre. Rosalie blir hennes kammarjungfru och balansen blir förstås en helt annan dem emellan. Hennes make visar sig vara lika inskränkt kontrollerande och notoriskt otrogen som de flesta andra i tiden. Inte minst får han barn med Rosalie och uppvaktar Jeannes nya bästa vän. Jeannes son blir en inbiten spelare och fördärvar förmögenheten.
Jeanne är bara en kugge i det patriarkala systemet som ska rulla friktionsfritt vad som än händer. Hon kunde lätt ha blivit en ”mad woman in the attic” men står pall utåt, värre inåt dock. Påminner lite också om Henry James roman "Porträtt av en dam".
Men annars är det bra. Nej, tyvärr. Som en pendang kan man se filmen ”Lady M” som utspelar sig under samma tid. Den förtryckta kvinnan där tar till en helt annan strategi för att klara av påfrestningarna. Kanske inte just de drastiska sakerna hade varit något för Jeanne, men något hade hon behövt göra.
Så är detta då bara en dyster berättelse om ett eländigt liv. Ja, i mycket är det just så. Men det är snyggt gjort. Stéphane Brizé arbetar med mycket närbilder och tillbakablickar. Emellanåt läses Maupassants text som ”speakerröst”. Sammantaget gör estetiken att filmen blir en upplevelse trots dysterheten och blir till ett starkt kvinnoporträtt.