Städpersonalen måste gå varsamt fram. I ett hörn i en av salarna i Nina Canells utställning ”Mid-Sentence” på Moderna museet ligger två tuggade tuggummin. Det gäller att ta det försiktigt med dammsugaren eller moppen eller vad man nu använder i en sal full med verk som trotsar ögat. Det ena tuggumit är autentiskt. Det andra är en exakt replika i betong. Det är bara färgen, och om man fick röra – texturen och densiteten, som skiljer dem från varandra. ”Remembrance (Coulourless)”, som den tvådelade skulpturen heter, hör till det allra bästa jag sett i år. Det lilla briljanta verket som mer än objektens massa av godis och stenlik betong består av en förlfyttning från det ena materialet till det andra, eller av en pendlling dem emellan, fastnar i huvudet och växer lavinartat till något som är ändlöst mycket större än de pyttiga föremålen i sitt oansenliga hörn. Nästan som om en plomb hade fastnat i tuggummit och blivit kvar, om den besvärande övertydliga bilden ursäktas.
”Mid Sentence” är den Berlinboende Canells första separatutställning i hemlandet Sverige, men redan för ett par år sedan gjorde hon avtryck i utställningen ”Runnaway train”, bonniers konsthalls stora satsning på utflugna svenska konstnärer. ”Petrpetuum Mobile”, som var ett av utropstecknen på Bonniers, visas också här och ringar på ett tydligt sätt in vad Canells konst handlar om. Verket består av ett handfat fyllt med hett vatten som sakta förångas. Bredvid faten ligger en öppnad säck torr cement som suger åt sig fukten. Vattnets förflyttning från form till en annan skulle kunna vara hämtad från en kemilektion på högstadiet, men presentation är anslående.
Magnetfält som får bollar att sväva och spikar att bilda små kedjor hängande på väggen. Elekticitet som har trängt igenom trä och lämnat en svärtat spår efter sig. Naturgummi som plastiskt och mycket långsamt kryper ned för en vägg. Uppgrävda, avhuggna kablar som placerade på en sockel blir eleganta representationer av brutna flöden. Med enkla medel låter Canell funktion och skeende stiga fram och ställa sig framför objektet. Skillnaden mot den fläskiga presentationen av oligarkkonst i utställningen ” Skulptur efter skulptur: Fritsch, Koons, Ray” några salar bort kunde knappast vara större.