Suggestiv saga i folkmusiktakt

Med fĂ€ngslande suggestivitet berĂ€ttas en saga i folkmusiktakt om medmĂ€nsklighet och försoning i Uppsala stadsteaters ”Bortbytingen”.

Madeléne Evertsson, Malin Tengvard och Monical Tyllgren i "Bortbytingen".

Madeléne Evertsson, Malin Tengvard och Monical Tyllgren i "Bortbytingen".

Foto: Tanne Willow

Recension2024-07-28 11:09
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Teater

Bortbytingen
I rollerna: Madeléne Evertsson, Jesper Feldt, Joel Schmidt, Malin Tengvard, Monica Tyllgren.
Regi och dramatisering: Jonas Österberg Nilsson.
TeatertÀltet i Gottsunda/Uppsala stadsteater
PremiÀr 27 juli

PĂ„ en Ă€ng, nĂ€ra den nybyggda Gottsundaskolan, stĂ„r ett cirkustĂ€lt i vitt och rött. Det Ă€r spelplatsen för en timslĂ„ng familjeförestĂ€llning om tvĂ„ barn som byter liv och sammanhang med varandra. 

Ett bondepar tappar sin ljushyllta bebis vid en olycka. IstĂ€llet finner de en ”bortbyting” med vassa tĂ€nder och svans. SĂ„ börjar en allegorisk saga om ett barn som har svĂ„rt att anpassa sig till mĂ€nniskornas vĂ€rld och blir syndabock för allt ont som hĂ€nder pĂ„ bondgĂ„rden.

BerĂ€ttelsen Ă€r hĂ€mtad frĂ„n Selma Lagerlöfs samling ”Troll och mĂ€nniskor”, sagor med inspiration frĂ„n svenska sĂ€gner och folktro. Den gavs ut 1915, mitt under första vĂ€rldskriget. 

Ytterst handlar den om bondmorans civilkurage i en fördömande omgivning och barnets rĂ€tt att bli vĂ€l behandlat av vuxna, oavsett hur det ser ut eller vilka fĂ€rdigheter de har eller saknar. 

TĂ€ltet har en upphöjd fyrkantig ”manege” med publik pĂ„ tre sidor. En lucka i golvet fĂ„r bli bĂ„de trollmammans gömstĂ€lle och vagga för bortbytingen. Munterheten vĂ€cks hos barnpubliken nĂ€r trollbebisen rapar ljudligt nere i hĂ„let efter att ha glufsat i sig en rĂ„tta.

Annars Ă€r det en mer allvarlig och suggestiv stĂ€mning som rĂ„der. Kostymerna Ă€r stramt svarta av 1800-talssnitt och nedanför knĂ€byxorna Ă€r strumporna hemstickade. Bondmoran har röda bollar i hĂ„rbanden, som pĂ„ en daladrĂ€kt. Enkla grĂ„ tygremsor fĂ„r bli till trollskog i en annars fattig scenbild, dĂ€r fantasin fĂ„r fylla i. 

Inspelad fiolmusik i folkton ger rytm och melodi till förestÀllningen, som ter sig inspirerad av vÀrmlÀndska VÀstanÄ teaters musikaliska Selma LagerlöfförestÀllningar. Samma svepande polskor finns Àven hÀr i skÄdespelarnas rörelser.

För sjuÄringen i mitt sÀllskap var förestÀllningen fÀngslande frÄn början till slut. Allt var bra, tycker hon. Vi Àr dock eniga om att det var svÄrt att uppfatta texten i ett par av sÄngerna. Förmodligen en ljudteknikfrÄga. Men skÄdespelarnas stundom rytmiska berÀttande Àr dessbÀttre glasklart.

I Jonas Österberg Nilssons bearbetning blir nobelpristagarens folkloristiska berĂ€ttelse till en tydlig appell för empati, försoning och fred. Just en sĂ„dan scensaga som man kan lĂ€ngta efter i dessa tider av konflikter och ofĂ€rd.