Jens Lapidus är en av författarna i den svenska deckarboomen som med mest emfas förklarat att hans böcker inte har någonting med den svenska deckarboomen att göra. I en intervju i DN nyligen påpekade han att hela författarskapet handlade om att ”vilja bryta mot den svenska deckarkonventionen” och att hans böcker är ”romaner om Sverige av idag”.
Även om skildringar av dagens Sverige får sägas vara en av deckargenrens starkaste trender under 2000-talet, ligger det någonting i Lapidus påståenden. Hans ”Snabba cash”-serie var något nytt med sitt korthuggna språk och sin blandning av förortsslang och byråkratisk juristprosa. Perspektivet var brottslingens istället för den traditionella deckarhjältens. Vad som framför allt friskade upp var att under- och överklassen och kopplingarna dem emellan stod i centrum. För en gångs skull slapp man medelklassproblemen.
I ”VIP-rummet” är på ytan mycket sig likt i Lapidusland. Här finns kåkfarare och serbisk maffia med sexistisk jargong, uppkomlingar som diggar Scarface-affischer och kokainsnortande stekare med ljusskygga sidoverksamheter. Också de ständiga referenserna till överklassens statussymboler är på plats – lika övertydliga som i tidigare böcker, men vid det här laget desto mer utnötta (att någon bytt klocka till Patek Philippe för att ”Cartiern började kännas trött” är en referens som går att användas ett begränsat antal gånger i ett författarskap).
Intrigen kretsar kring Teddy, som precis avtjänat ett åtta år långt fängelsestraff, och Emelie, en ambitiös jurist i början av karriären. Det omaka paret sammanförs för att lösa ett mystiskt kidnappningsdrama. Polisen får inte blandas in då det skulle kunna skada den kidnappade Philip Schales affärer – han är nämligen god för ett par hundra miljoner. Teddys och Emelies olika bakgrunder innebär förstås samarbetssvårigheter, men under berättelsens gång kommer de närmre varandra. Intrigen i nutid varvas med en historia om en barnpornografihärva samt inblickar i Teddys tidigare liv i fängelset. I bokens thrillerartade upplösning vävs trådarna samman.
Allt eftersom inser jag dock att ”VIP-rummet” är mycket olik ”Snabba cash”-böckerna. Staccatospråket och kolonmissbruket är (nästan) bortrationaliserat till förmån för en mer standardiserad romanprosa. Och Teddy och Emelie må vara ett annorlunda detektivpar – likväl är de två utredare som med hjälp av diverse osannolika ledtrådar löser ett brott. När det sedan – spoilervarning! – visar sig att kidnapparens motiv står att finna i något som hände för tjugo år sedan är förvandlingen komplett: Lapidus har på många sätt skrivit just den traditionella svenska deckare som han själv kritiserar.
Att skriva i en tradition behöver inte vara någonting dåligt. Tvärtom är genreklichéer ofta effektiva medel för att driva en intrig framåt. Problemet med ”VIP-rummet” är att det aldrig blir särskilt spännande. Främst beror det på att huvudpersonerna inte engagerar i någon större utsträckning. Teddy har ett struligt förflutet, men romanen igenom är han oerhört reko. Mest av allt vill han göra rätt för sig och betala skatt. Emelie jobbar för mycket och har dålig kontakt med sin familj – mycket djupare än så lär vi inte känna henne. ”VIP-rummet” saknar den inlevelse som fanns i porträtten av JW, Jorge och Mrado, och som gjorde att man önskade att de skulle lyckas. Istället blir romanen ironiskt nog en försiktig hyllning till ett ordentligt medelklassliv. Överklassen är genomgående karikerat ondskefull och drivs av lika delar pennalism och hedonism.
Slutet öppnar för en fortsättning på Teddys och Emelies vidare öden. Jag är måttligt intresserad.