Ung och ensam och småtänd på Djävulen

Det finns författare vars levnadshistoria och personlighet överglänser deras verk. Mary MacLane hör till den kategorin. Det är därför som vi i dag, 119 år efter att den först gavs ut, har fått en svensk översättning av hennes debutbok – inte därför att den är ett bortglömt mästerverk.

Titeln till trots är "Jag väntar på Djävulens ankomst" inte en bok om en satanist som motser mörkrets furste; det är en bok om en tonårstjej som i början av förra seklet längtar bort från den amerikanska småstad där hon bor, och som låter sin längtan bli en önskan om att Djävulen ska komma. Fast ingen hornprydd och luden med svans, utan en sofistikerad sådan, en stilig karl som ska ha med sig lyckan i en hattask. Att boken inte är en djävulsdyrkares memoarer gör den fantastiska titeln ännu bättre.

Boken i sig är själva startpunkten för historien om Mary MacLane. En 19-årig tjej med hybris skriver en kaxig, smäktande och sensuell dagboksroman om att var ung och alldeles ensam, om sanden och kargheten i gruvstaden Butte i Montana, om sitt "trähjärta" och om sin väntan på Djävulen. Boken blir en succé (även om den först ges ut med en mjäkigare titel) och tusentals tjejer vill vara som Mary MacLane. Royalties från boken gör det möjligt för henne att dra österut, dit där allt händer och där livet äntligen kan börja. Boken hon skrev om att vilja bort från Butte blev hennes biljett därifrån – vilken historia!

Mary MacLane vill i boken teckna sitt "porträtt" – men hon tar sig konstnärliga friheter. Hon skapar en litterär persona, ett slags karikatyrartad självgestaltning. Det ligger nära till hands att ropa autofiktion, men det rör sig snarare om ett performance, vilket översättaren Helena Fagertun påpekar i sitt förord. Fagertun suckar över att hon inte upptäckte boken då hon själv var ung och ensam, och det märks att hon har stor respekt för verket, vilket kan ha gjort att hon har översatt originaltexten lite väl ordagrant.

I början av boken finns dock passager där allt står och väger, där boken känns liksom heläkta, där man faktiskt tror att Mary tror och tänker exakt vad hon skriver, men snart är det ett slags revolterande flickbokshjältinna – en modern antihjälte – som träder fram i vad hon skriver om sina vinterdagar. Bokens Mary må klaga över sin olyckliga och ensamma tillvaro, men i grund och botten har hon ett oförskämt gott och därtill humoristiskt lynne, och det råder aldrig några tvivel om att Mary vet att hon en dag ska lämna Butte bakom sig – fast visst finns det inslag av tvivel och rädsla, och det är den ambivalensen som än i dag drabbar den som läser boken, i vilken Mary för evigt är 19 år och ensam.

Hur gick det då för Mary MacLane? I drygt 20 år förblev hon ett slags kändis. Hon skrev ytterligare två böcker, men de stora framgångarna uteblev. Hon levde därtill öppet som bisexuell, skrev feministiska artiklar om rösträtt och andra saker. Dessutom hann hon skriva och spela huvudrollen i en stumfilm med titeln "Men who have made love to me" – en film som dessvärre har gått förlorad.

Intresset för Mary MacLane mattades av med åren. Hon hittades senare död på ett hotellrum vid 48 års ålder och glömdes snart bort. Men en författare med en sådan livshistoria är bara på tillfälligt besök i glömskan – självklart återupptäcktes hon senare som feminist och tidig modernist.