Paris måste vara världens mest filmade stad – med New York som främsta konkurrent – men en världsstad av det formatet tål att filmas gång på gång. Cédric Klapischs film kan ses som en hyllning till Paris och människorna som bor där men det är också en film fullmatad med berättarstoff av såväl tragisk som munter karaktär.
Jag har räknat till åtta historier som sammanflätas i filmen och på olika sätt har sina beröringspunkter. Pierre (Romain Duris) är dansare på en flott nattklubb men får av sin läkare veta att han lider av hjärtfel och behöver en hjärttransplantation. Hem till honom flyttar då hans syster Elise (Juliette Binoche), socialarbetare och ensamstående mor till tre döttrar. Hon å sin sida är förtjust i torghandlaren Jean (Albert Dupontel) som är nyskild och har det allmänt jobbigt.
Vidare har vi universitetsprofessorn Roland (en oemotståndlig Fabrice Luchini) som inleder en sms-flört med en studentska som leder till förälskelse och besvikelse. Det finns till och med en koppling till det afrikanska landet Kamerun genom att filmen i sporadiska avsnitt följer en mans prövande färd mot sina drömmars mål – Paris.
Roligast i filmen är Karin Viard som innehar en brödbutik och spottar ur sig de gräsligaste ordloskor i umgänget med kunderna.
Så klart att man får se en hel del av Paris i filmen, alltifrån Eiffeltornet till Sacré-Coeur men det är avsnittet från de stora matgrossisthallarna i Rungis (de som ersatt de klassiska Hallarna) som man uppskattar mest.
Regissören Cédric Klapisch har tidigare gjort filmer som När katten är borta... och Den spanska lägenheten. Med Paris överträffar han sig själv. Det är en genuint underhållande film som får tiden att flyga iväg.