”It takes just one minute to like it” sjöng världens äldsta underbarn tvillingarna Rongedal i sin enda schlagerhit från Mello-festivalen 2008. Så var det också när ensemblen – där nämnda brödrapar finns med – drar igång på Regina. Man får helt enkelt direkt en stor sympati för gänget när de sjunger om hur det borde vara och hur det inte ska gå till här i världen.
Och det är verkligen mycket sång det handlar om, på korsan och tvärsan, enstämmigt och femstämmigt. Det här är nämligen en uppsättning där alla har Rösten. Falsettfanatikerna Rongedalarna är ju kända sedan tidigare, inte minst sedan de redan som 42-åringar var med i -Mellofinalen för sex år sedan. Ingela Olson har jag skymtat bakom olika artister tidigare, men aldrig i fronten. Men det klarar hon galant med sin böjliga och möjliga stämma som klarar de flesta tonlägen. Jill Nord, pianist dessutom, är däremot helt ny för mina öron, men hon får gärna finnas där flera gånger.
Främst är detta ändå Staffan Lindbergs skötebarn. Han är motorn bakom och har skrivit mycket av materialet, förutom att han sjunger, spexar och spelar kontrabas. Han är ju sedan länge en känd miljöaktivist och det präglar en hel del av showen. Det kan vara allt från direkta pamfletter till underfundiga, smått absurda, sånger, som den till det uttjänta mjölkpaketet, en av föreställningens höjdpunkter.
En annan komisk topp är när tvillingarna Henrik och Magnus berättar om sitt liv och sin karriär. Deras plastik i kombination med skicklig sång gör dem till en resurs i vilket sammanhang som helst och här gör de sig riktigt bra.
Förutom miljön är det många samtida fenomen som får sina slängar: jag-fixeringen, sociala medier, könsroller, bristen på engagemang för de viktiga problemen och om hur vi vänjer oss med sakernas tillstånd trots att de är viktiga. Det sista kan jag känna igen mig i under showen. Det handlar om mycket lovvärda saker men emellanåt känns det som att sparka in öppna dörrar och det kunde ha varit skarpare i tonen. Fast i stället för den direkta knock-outen fungerar det kanske med nötningsmetoden.
Hur som helst, som helhet gav SuperProffsEliten (detta ödmjuka namn) en skön och varm föreställning på sin världspremiär. Det är lätt att trivas i deras sällskap och det bjuds mycket skönsång och en hel del skratt under kvällens lopp. Och det hela avslutades förstås med ”Just a minute”. Men det räcker för en hel kväll.