En komparativ utställning om tre manliga skulptörer från 1900-talets första hälft, löst sammanbundna av höga auktionspriser och en varierande svag Uppsalakoppling. Nej, Uppsala konstmuseums samarbete med Bror Hjorths Hus i den gemensamma sommarutställningen ”HEM – Hjorth, Eldh, Milles” ser inte särskilt upphetsande ut på papperet. ”Näckens polska” och Bror Hjorths vältragglade och ambivalenta kärlek till hemstaden mot Carl Eldhs tvetydiga Linné-staty och Carl Minnes pampiga Sten Sture-monument. Hur roligt kan det bli?
Tja, riktigt kul, visar det sig förstås. Att Bror Hjorths Hus och Uppsala konstmuseum samarbetar är dessutom ett tecken i tiden och förstärker känslan av att Uppsalas konstliv mobiliserar sig och söker en tajtare ram för de professionella scener som ändå finns i staden. Att fokusera på de tre största skulptörerna med en bakgrund i Uppland med utgångspunkt i de spår de lämnat i det offentliga rummet signalerar också en önskan om att konstatera en utgångspunkt att arbeta vidare ifrån.
”Hjorth, Eldh, Milles” består av fyra avdelningar, av vilka tre äger rum på Uppsala konstmuseum och den fjärde på Bror Hjorths Hus. Ingången, som presenteras på konstmuseet, är förstås de tre utvalda offentliga verken, vars historier berättas i texter och bilder. Carl Milles Sten Sture-monument avtäcktes på Kronåsen 1925 och blev ett omsusat genombrott för den unge Milles, även om det tunga verket inte har särskilt mycket av skulptörens svävande, vildsint esoteriska anslag över sig. Carl Eldhs Linnéstaty hittade till Linnéträdgården först 1957, då konstnären redan var död, men bär i gengäld mycket av konstnärens narrativa särprägel – Eldh ställer alltid sin betraktare i en pågående berättelse. Den ståndaktiga fontänen ”Näckens polska”, av den två decennier yngre Hjorth, är något av ett signaturverk, och fontängruppens utdragna tillblivelseprocess är Uppsalas kanske mest traderade berättelse när det handlar om offentlig konst. De respektive verken erbjuder olika ingångar till de respektive konstnärskapen, men leder alla vidare till en stor portfolio offentliga verk som är spridda över landet, och antyder försiktigt att den aktuella utställningen i hög grad handlar om hur folkhemmet gestaltades under sin uppbyggnadsfas. Här hittar vi för övrigt, parentetiskt sagt, den anspråksfullhet som Uppsala bör brösta upp sig till när framtidens kulturstrategier skrivs.
På Uppsala konstmuseum betar utställningens andra avdelningar av de berörda skulptörernas porträtt av sin tids kulturpersonligheter, där Eldhs underhållande dragning mot titanen Strindberg är något av ett huvudnummer, och en mer rakt uppställd jämförelse där verk står bredvid verk i en jakt på varje konstnärs särart. På Bror Hjorths Hus frossar man istället i kropp och skvattrande kroppslighet. Bror Hjorths köttiga materialnära kärleksakt mot Eldhs ömt försiktiga mot Milles aggressivt maskerade orgier i antika förebilder.
Det är möjligen inte exalterande men ändå väldigt underhållande att hoppa mellan de tre giganterna för att hitta likheter och skillnader. Bror Hjorth introducerar i enlighet med sin ålder modernismen i sin konst på ett helt annat sätt än de två övriga, som i högre grad förvaltar förebilden August Rodins kroppsliga realism. Hjorth är också den enda i trion som använder humor i sin konst, och som låter materialet diktera villkoren. När det gäller människosyn är det dock humanisterna Eldh och Hjorth som står nära varandra, medan Milles allt mer urspårade dragning mot höger också slår igenom i hans sena konst, som i en nietzscheansk förvirring verkar vilja lämna en föraktad mänsklighet bakom sig. I bredd och konstnärlig potential går emellertid både Milles och Hjorth förbi den snäppet mer ensidiga Eldh.
Tja, så där kan man hålla på. Upplands tre stora skulptörer erbjuder mängder med infallsvinklar som kan avnjutas både inom institutionernas väggar och ute i det gemensamma rum där deras inflytande fortfarande syns. En högst relevant genomlysning.