Action/Drama
Titel: Karate kid: Legends
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Ben Wang, Joshua Jackson, Sadie Stanley
Regi: Jonathan Entwistle
Speltid: 94 min
Betyg: 3
"Karate kid" (1984) var en formativ filmupplevelse för minst två generationer unga pojkar. Vi identifierade oss med Daniel LaRusso, killen från Jersey som flyttar med sin mamma till Kalifornien och får stryk av dryga Valley-boys, men som sedan lär sig karate av en snäll japansk vaktmästare. Alla som såg filmen drömde om att spöa sina mobbare och vinna skolans snyggaste tjej, men vi insåg snart att "tranan"-sparken ("för vilken det inte finns något försvar", enligt filmen) var ungefär lika användbar som en badboll i ett gatuslagsmål.
En hel drös taskiga uppföljare och en halvironisk komediserie ("Cobra kai") senare kommer ytterligare en rulle som dammar av det slitna konceptet. Å andra sidan är det en tidlös story som kan upprepas för evigt. Även om det knappast blir mossigare än karate — en kampsport som var het i 1980-talets Hollywood men som i dagens MMA-dominerade klimat fått en undanskuffad plats i populärkulturen.
Men vad är bättre än en gammal kampsport? Två gamla kampsporter! I centrum står således kung fu-underbarnet Li Fong (Ben Wang) som flyttar från Peking till New York. Han har en sträng mamma som inte vill att han fajtas mer efter att hans bror dött i efterspelet till en turnering. Det blir omöjligt då Li träffar Mia (Sadie Stanley), en gullig tjej i kvarteret med en expojkvän vid namn Conor som muckar bråk. Conor tränar på kvarterets dojo Destruction fem dagar i veckan. Mias pappa har dessutom skulder till dojons ägare.
Det här är en klichéfest upptinat halvfabrikat, men man smälter efter ett gäng fartfyllda slagsmål där Ben Wang visar upp mästerlig koreografi i Chinatowns gränder. Samspelet mellan honom och Stanley är dessutom genuint och charmigt. Snart måste Li träna för att besegra Conor i en turnering. För att hjälpa träningsmontagen dyker Lis gamla Kung fu-sensei (Jackie Chan) upp från Kina, och även Daniel LaRusso (Ralph Macchio) från första "Karate kid"-filmen. Den trötta nostalgin blir åtminstone en smula humoristisk då Lis träning mest går ut på att han får stryk av de två gubbarna samt tränar på att skalla en tunnelbanespärr för att bemästra en så kallad drakspark.
"Legends" är ologisk och presenterar girigt gammal skåpmat i ny förpackning, men den har glimten i ögat och det räcker tydligen för mig.