Uno levererade på övertid

Det dröjer fram till extranumren innan konserten med Uno tar fart på allvar, konstaterar Göran Sterner.

Inga större åthävor. Uno är knappast någon karismatisk scenartist men sprider gemyt och har gott om starka låtar att välja bland.

Inga större åthävor. Uno är knappast någon karismatisk scenartist men sprider gemyt och har gott om starka låtar att välja bland.

Foto: Peter Bohlin

recension2018-02-16 23:23
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Klockan hinner ticka upp mot 90 minuter i konserthuset i Uppsala innan Uno Svenningsson, hans band och publiken tillsammans får upp stämningen. En fin version av "Under ytan" byggs upp undan för undan och avslutas aldrig riktigt trots att Uno och hans musiker tackar för sig och lämnar scenen. Publiken fortsätter att klappa takten och sjunga hans 90-talsklassiker i moll tills Uno & co åter står på scenen och levererar tre högkaratiga extranummer på stoppage time.

Första ässet är "Du kommer ångra det här", en "Så mycket bättre"-tolkning av en tidig Anders Wendin-låt. Av originalets skräniga garagerock återstår ingenting. I stället har låten Unofierats och blivit en ballad som sakta byggs upp till ett pampigt anthem.

Nästa äss är Fredas "Vindarna" som hör till den svenska 80-talspopens finaste ögonblick. Här framförs den i en extra funkig version som förstärker de aviga rytmer som även Reeperbahn hade en förkärlek för. "Vågorna" avslutar konserten på ett varmt och innerligt sätt. Publiken får sedan motvilligt lämna stora salen, de flesta med ett lyckligt leende på läpparna.

Konserten i övrigt är aningen ojämn. Många av låtarna framförs i jämntjocka versioner där tre ackordharvande elgitarrer ofta blir i mastigaste laget. Lägg därtill Unos ljusa och ibland påfrestande pressade röst utan tillstymmelse till magstöd. I en låt som "Tro på varann" (i original en duett med Eva Dahlgren) från Unos solodebut för snart 25 år sedan dränks de karakteristiska pianotonerna tyvärr av elgitarrer och trummor.

Men det finns mycket som är bra också. Som när de bortgångna generationskamraterna Rikard Wolff och Olle Ljungström hyllas. Tolkningen av den senares "Kaffe och en cigarett" i en nedtonad version med pianoackompanjemang är riktigt lyckad. Dessutom förtjänar Unos ofta mycket personliga texter till de egna melodierna att lyftas fram. Han sjunger om kärleken till ett ofött barn och saknaden efter en älskad morfar och en lika älskad farfar på ett sätt som känns äkta.

Att Uno fått ett uppsving och nu fyller landets konserthus på sin turné hänger förstås ihop med hans medverkan i TV 4:s "Så mycket bättre". Där gjorde han mycket bra ifrån sig plus att hans gamla publik åter fick upp ögonen och öronen för en begåvad artist vars karriär gått på tomgång ganska länge. Återstår att se om han är tillbaka på parnassen för att stanna.

Konsert

Uno

Uppsala konsert & kongress, fredag 16/2