Poesi
Lars Häger
Återseendet
Bokförlaget Edda
Medvetandets fragment som associerar fram möjligt meningsfulla mönster. Som frigör insikterna vi alla bär, men sällan kan formulera. Ungefär så tänker jag om Lars Hägers dikter, de som nu får ytterligare en samling, med titeln "Återseendet".
Vi har vårt språk, bakom det har vi vårt medvetande, väldigt ofta fungerar det som en moralpolis som uttrycker det mest gångbara, det förväntade. Språk är ofta gångbart hyckleri. Bakom denna anständighet finns råkopian, oretuscherad.
Jag tror inte hans avsikt är att klarlägga den exakta innebörden av vårt tänkande, av de stora grundfrågorna hur och varför. I stället beskriver han tänkandets själva topografi, grubblets landskap. Det är mycket mer sofistikerat än en medvetandeström, mer lakoniskt, hårdare och gudskelov utesluter det pladdret.
Men naturligtvis har han ironi, distans och känslor. Han avbildar inte neuronernas dans och synapsernas intimiteter, han brukar vanliga ord, vanliga uttryck. Men sammansättningen! Och sprången! Alltsammans handlar om den befintliga världen, dess kaotiska ordning och oordning i vars virvlar vi alla tumlar omkring.
Därför kan Lars Häger låta en dikt färdas från haffandet av en rånare på moped (tillsammans med farmor) över titans pipande ungar och någon som skjuts på skolgården och rakt in i en filosofiskt osäkrad avslutning kring ljus och vakenhet. Fungerar det? Ja, nästan alltid.
Lars Häger är en Uppsalapoet vars spår jag aldrig korsat förrän nu. Hans språkliga originalitet gör den frånvaron bekymmersam. Träffpunkten är därför något av en välsignelse.