Fredag 16 augusti är det 42 år sedan Elvis Aaron Presley gick bort. Det har alltså gått lika lång tid sedan dess som det liv denne odödlige ikon fick. Det kan kännas lite konstigt, minst sagt han satte en så stor prägel på den tid han fick.
Den hängivne Elvisentusiasten Kent Wennman har nu levt längre och har skapat en uppskattad Uppsalatradition med sina Elviskvällar i Parksnäckan. Detta år fylldes Parksnäckan med publik, en hel del genom att HSB bjöd in sina medlemmar. Det var helt klart ett uppskattat evenemang med en publik som delar kärleken till den numera mytiserade artisten.
Konserten delades i två avdelningar. Den första bjöd på Kent Wennman och hans imponerande rockabillyband. Med ett slags självklar blandning av lekfullhet och respekt spelade kvintetten låtar som ”Heartbreak Hotel”, ”Maybelline” och ”There’s a honky tonk angel” i fina versioner. Micke Widéns steelguitar gav extra stämning åt låtarna. Kvällens gästartist, alltid energiladdade Anna-Karin Nytell Oldeberg, Ako, hoppade in i ”Love me tender” och ”Good luck charm”. Hon liksom gitarristen Ulf Holmberg skulle återkomma i nästa avdelning också.
I andra set ökade instrumenteringen ordentligt då proffsiga Uppsala Storband dök upp. Bandet är snyggt samspelat och kunde ge rejäl tyngd åt låtarna också. Kent Wennman och Ako turades om med sånginsatserna och avslutade med några duetter. Det är en konst och ett vågstycke att sjunga så personligt tydliga Elvislåtar som ”In the ghetto” och ”Suspicious minds”, men de kom undan bra med även sådant. Paret kompletterade varandra fint och det är roligt att vi har sådana lokala förmågor. Det var faktiskt första gången de delade scen.
Kent Wennman är en duktig berättare och konferencier på scenen också. Han drar precis lagom långa historier bakom låtarna med glimtar ur Elvis liv. Fortfarande är han lite ojämn i sina tolkningar men helheten var den bästa jag hört hittills, i en del fall riktigt bra. Det gäller Ako också.
”Ursäkta vädret” var det första Kent Wennman sade, men det hade han inte behövt. Det väntade regnet höll sig undan tills konserten var slut, i respekt för en stor bortgången artist och ett antal närvarande som stilfullt hyllade honom.
Enda minuset var att en del av publiken valde att började gå när sista låten spelades, respektlöst och aningen störande.