Det är ett imponerande återskapande som den svenska grenen av Glenn Miller Orchestra under ledning av Jan Slottenäs gör, En värdig hyllning detta år då den legendariske orkesterledaren skulle ha fullt 115 år och avled för 75 år sedan.
Det är alltså snart 75 år sedan Glenn Miller omkom under en flygning från England till kontinenten 15 december 1944. Han ägnade sig då åt att spela för de allierade trupperna i Europa. Mannen med det speciella orkestersoundet kom att få 23 listettor i USA, fler än både The Beatles och Elvis Presley. Hans musik dog dock inte med honom utan orkestern fortsatte och det finns idag fyra licensierade orkestrar som får spela originalarrangemangen under namnet ”Glenn Miller Orchestra”.
Jan Slottenäs leder hängivet ett av dessa tributeband och att han brinner för sin uppgift märktes tydligt då bandet än en gång besökte Uppsala. Han berättade utförligt om varje låt och kryddade med olika anekdoter ut Glenn Millers liv. Det är intressant och lärorikt, men kanske, kanske en aning för ingående. Jag kan tänka mig att om man går en andra (och tredje, fjärde) gång på denna konsert så blir det alldeles för mycket, det var på gränsen en gång. Spränglärd är han hur som helst.
Som tur är så är han än bättre på att få orkestern att låtas om den ska. Det lät helt enkelt suveränt bra om denna konstellation, samspelet satt exakt och dynamiken perfekt. Det svänger på ordentligt och klangen är så där lika glas- som självklar. Det är en ren fröjd att lyssna på alla dessa klassiker som ”In the mood”, "Little brown jug”, ”Moonlight serenade”, ”Tuxedo Junction” och alla andra.
Jan Slottenäs åskådliggjorde tydligt hur Glenn Miller skapade detta unika orkestersound, lätt som en plätt i efterskott: lägg en klarinett på topp, dubbla med en tenorsax i botten och de övriga saxarna däremellan, lite sordiner på brasset, och vips där satt det.
Det vimlar av skickliga musiker i bandet och de två vokalisterna Samuéla Burenstrand och Jens Berggren åskådliggjorde tidens sångideal. Som helhet en härlig konsert som lyfte de museala anakronismerna till nutiden. En roligt och snyggt showande förhöjde också.
Nu för tiden ska man ju tillägna saker till något/någon. Så jag tillägnar denna recension till min mamma som hade Glenn Miller som favoritband.
Lite tråkigt at konserten krockade med Carte Blanche i bottenvåningen. Det är något av samma publik och många hade säkert velat gå på båda. Nu hann man ned i pausen för att höra en låt med Magnus Lindgren och Trio X, plus en efteråt med Reine Mirro tillagd.