På ett trivsamt åldersboende i Jerusalem bor det livslångt strävsamma paret Yehezkel och Levana och har det så bra man kan begära. Bäste vännen Max har dock drabbats av en obotlig sjukdom som han lider svårt av. Yehezkel, som roar sig med att göra diverse små uppfinningar, konstruerar en apparat som utan smärta och på ett enkelt sätt låter användaren slutgiltigt somna in efter eget beslut. Allt gott.
Ryktet sprider sig dock och allt fler vill hjälpa sina kära, dödligt sjuka, att få ett värdigt slut. Det blir början till svåra moraliska dilemman, som kulminerar när Levana blir allt mer dement och inte vill fortsätta vidare in i ett allt större mörker.
Regissörerna och manusförfattarna Tal Granit & Sharon Maymon långfilmsdebuterar med ”Avskedsfesten” och gör det mycket bra. De balanserar säkert på gränsen mot det sentimentala med en stor portion stillsam, någon gång drastisk humor. Och inte minst hur stora lass som helst av empati med sina huvudpersoner, det finns förstås också en mängd känsloladdade scener här. Samtidigt är ”Avskedsfesten” snyggt filmad med många små detaljer i fokus och ett bra och effektivt soundtrack.
De har även lyckats få till en bra ensemble med Ze’ev Revach (som fick den israeliska motsvarigheten till Guldbagge för den här rollen) och Levana Finkelstein i täten. Många gånger tror man att det handlar om en dokumentär. Karaktärerna är genomgående trovärdiga. Det är en konst om något att hitta så många skådespelare i hög ålder som kan gestalta dessa personer som aldrig förfaller till att bara vara endimensionella typer. De är rätt och slätt människor, låt vara på den övre delen av ålderstrappan. Vänskapen dem emellan framstår som den stora behållningen i livet vid denna tidpunkt och en relation mellan två män spelar också en viktig roll.
Det har glädjande nog kommit en del filmer som har äldre i fokus, filmen ”Amour” var det årets stora kärleksfilm och hade också dödshjälp som en bärande intrig. ”Hotel Marigold” var en annan med veteraner, och det finns flera andra.
Eutanasi, dödshjälp, är ett mycket svårt ämne att hantera, . Debatten har pågått länge och att hitta vad som är rätt eller fel är svårt. Vem avgör i slutänden vilka som ska få leva? Hur vet man själv, och när? Är det upp till individen? Och så vidare. ”Avskedsfesten” låter de flesta synpunkter komma fram, även om den nog balanserar mer till eutanasins försvar.
Nu är inte filmen främst en programförklaring utan snarare en skildring om ett antal människor just där och just då. Och det är detta som gör den riktigt bra.