Både John Holm och Ola Magnell debuterade på den första halvan av 70-talet med varsitt suveränt album: Magnell med "Påtalåtar" och Holm med "Sordin". Likheter mellan herrarna finns i en allmän skepsis till vår civilisation, även om de skildrar detta på helt olika vis. Två drygt 70-åriga musikanter som ville försöka få upp värmen denna kalla kväll var det, och de höll regnet borta.
Lite hade jag hoppats att de skulle göra något ihop, även om jag inte riktigt vet hur det skulle ha sett ut egentligen. Nu valde man att göra varsitt set och med ålderns rätt (eller något liknande) så inledde Ola Magnell, tillsammans med fine gitarristen Jonatan Stensson.
Han inledde positivt med att sjunga om "kicken i att bara finnas till", och det var en artist som lät sin lakoniskt svarta humor få styra mellansnacken. Att han tycker att livet på många sätt är en prövning - och vem tycker inte det - framgick med all tydlighet. Men det hindrade inte att få till en allsång både i "När jag en gång dör" och i extranumret "Kliff".
Trots rop från publiken blev det aldrig någon "Påtalåt": "Nä, den kan vi inte" svarade han på det. Men sånger som "Sisyfos", "Dimman igen" och "En vän i viken" kompenserade bra.
Om det är åtta år sedan Ola Magnell kom med ett album så är det mer än dubbelt så länge sedan John Holm gjorde ett. Hans "Vägen till Californien" släpptes 1999. Men hans avdelning av kvällen byggde främst på hans allra första album, med ett par låtar från andra och tredje. Det gjorde dock inget, jag förmodar att de flesta kommit för att höra artisten i den grå yllemössan (klokt val just den kvällen) sjunga "Den öde stranden", "Sommaräng", "Vid ett fönsterbord", "Om den blå himlen" och "Maria, många mil och år från här". Hans översättning av Bob Dylans "A hard rain's gonna fall", Hårt liv", blev det också. Låten "Andra sidan ån" påminde också om att hans sista album är värt att plocka upp igen det också.
Med i bandet fanns hans son Alex Holm, som även gjorde ett fint mellanspel där han sjöng americana, på munspel och gitarr. Generna sitter där. Också duktige gitarristen Jesper Virdbort förgyllde framträdandet liksom Alexandet på slagverk.
Som helhet en ganska vemodig kväll där känslan av en sommar på sparlåga förstärktes. Men så bortskämda av just sommarvärme har vi inte varit på hundratals år så John Holms visioner och drömmar om sommarängar och lekande barn har väl redan slagit in.
Roligt hur som helst att se musiker i den åldern fortfarande ha kvar det allra mesta.
kultur@unt.se