Portugisiska Cristina Branco räknas tillsammans med Mariza som fadons drottning. Branco har dock en bredare repertoar och även denna gång kunde man höra inslag av jazz, tango och annat. Precis som på albumet ”Menina” hade hon med sig musikerna Bernardo Moreira (kontrabas), Luís Figueiredo (piano) och Bernardo Couto (portugisisk gitarr). De tre herrarna stampade bokstavligen i gång konserten, ett stamp som spelades in och fick bli rytm till första låten.
Portugal har språkligt liknats vid motsvarigheten till Danmark i Norden: man har lätt för att förstå de andra latinska ländernas språk, men dessa har svårt att förstå portugisiskan. Och då ska man ju inte tala om hur lite vi som aldrig studerat det språket förstår, bortsett från några enstaka ord som påminner om spanska. Det är ju riktigt tråkigt då mycket går förbi, särskilt när hon sjunger texter av litterära namn som författaren António Lobo Antunes.
Nu tillhör ju ändå Cristina Branco tacknämligt nog den skara som bemödade sig om att förklara på engelska vad det handlade om ibland. Det var också en del portugiser i publiken som med sina skratt ibland visade att det fanns humor i svärtan. Branco själv framstod också som en varm och humoristisk person.
Låtarna från ”Menina” har en mer odefinierad musik som spänner över flera genrer, men som med den här sättningen får en ändå typisk portugisisk klang, inledde konserten. Skrivna av stora portugisiska namn som Pedro da Silva Martins, Luís Martins och Mário Laginha visade de tydligt den bredd som Branco har. Henens omedelbara charm och inlevelse i musiken överbryggade mycket av språksvårigheterna.
När hon sedan övergick till fadon, den portugisiska bluesen eller vad man ska likna den vid, behövdes inga översättningar. De fantastiska, smäktande melodierna och den vackra musiken smälte ihop till ett. Fado lär betyda ”ödet” och det är verkligen något starkt ödesmättat över sångerna. När Cristina Branco i sin smaragdglittrande klänning för hundrade gången rufsade om i sitt hårsvall gestaltade hon sångerna väl.
Extranumren var förstås kalkylerade och hon pratade tidigt inför sista ordinarie låt att den ”tekniskt sett var den sista” och det blev också två ”extra” låtar efter publikens entusiastiska inklappningar. Musikerna och Branco gav varandra en stor gruppkram på scenen och den kändes ända ut i bänkraderna.