Weeping Willows är ett ovanligt band. De har funnits i 20 år men är sparsamma med sin skivutgivning och turnerar än mer sporadiskt, detta var den första turnén på sju år. Det var därför en påtaglig förväntan i det i stort sett fullsatta Konserthuset när bandet äntligen gästade Uppsala. Jag tror ingen blev besviken heller, möjligen på den aningen korta konserten. Men hellre mersmak är övermättnad och gensvaret var starkt i den åldersblandade publiken.
Bandet har sin främsta tillgång i karismatiske sångaren Magnus Carlson (ej att förväxlas med schlagerditon). Han har den där speciella framtoningen och närvaron på scen som vinner en publik, en blandning av domptör och blyg gosse. Och så rösten. Magnus Carlson har just ingen överman i detta landet vad det gäller smäktande countrysoul. Detta utan det blir för smetigt eller insmickrande. Han är också bra på att mellansnacka. Fast om det är som en av myterna säger att medlemmarna förr fick böta om de log på scenen så blev han skyldig mycket.
Bakom sig har han ett gäng mycket kompetenta och mångsidiga musiker, där främst gitarristen Ola Nyström och multimusikern Nicke Röckle gör mycket till för ljudbilden. Som helhet gav de dock ett ganska anonymt intryck på scenen, lite som det interna coverbandet på firmafesten.
Gruppen är landets mästare på melankolisk pop. Det är sviken kärlek, grubblerier och allmänt vemod som gäller. Här bjöd bandet på det mesta från senaste albumet ”The time has come” plus favoriter från förr som ”Touch me” och ”Broken promised land”.
Som sig bör avslutades den suveräna konserten efter ivriga inklappningar med ”So it´s over”. Som tur är kommer de tillbaka i sommar och spelar på Kap i sällskap med Lars Winnerbäck. Han får se upp.