Sakprosa
Clare Mac Cumhaill och Rachael Wiseman
Kvinnorna i Oxford – Fyra vänner som förändrade filosofin
Övers. Peter Staffansson
Natur & Kultur
Clare Mac Cumhaills och Rachael Wisemans bok "Kvinnorna i Oxford" är en biografi över fyra framstående brittiska filosofer verksamma under andra hälften av 1900-talet: dygdetikerna Elisabeth Anscombe och Philippa Foot, samt moralfilosoferna Mary Midgley och Iris Murdoch. Det är en fenomenalt välskriven levnadsteckning som rymmer såväl 1900-talsfilosofins historia, som universitetshistoria och historien om kvinnors gradvisa intåg i den ytterst konservativa brittiska universitetsvärlden. Alltsammans berättas på ett så ledigt, fängslande och inspirerande sätt att jag tror att många liksom jag själv kommer att ha svårt att lägga "Kvinnorna i Oxford" ifrån sig.
De fyra filosoferna fick sin utbildning i Oxford på tröskeln till och under andra världskriget. Sinsemellan var de mycket olika. Midgley och Murdoch var under studietiden vänsteraktivister, den förra en pragmatisk socialist och den senare en aningslös beundrare av den sovjetiska kommunismen. Anscombe konverterade till katolicismen, och både hennes forskning och aktivism (som man kan tillägga även omfattade abortmotstånd) förblev nära sammanbundna med hennes tro. Foot skulle bli pionjär inom den moderna dygdetiken.
Det som förenade de fyra var deras strävan att återupprätta metafysiken, vars ställning inom filosofin sedan 1930-talet hade ifrågasatts av förespråkarna för den så kallade logiska positivismen. Paradoxalt nog var det just under kriget, då många av de manliga forskarna låg vid fronten och europeiska exilfilosofer fyllde Oxford, som de kvinnliga studenterna fick utrymme att utforska de klassiska frågorna om alltets existens, om tidens natur, sanning, skönhet och moral. Det formade de fyra till starka och självständiga forskarpersonligheter. Man måste bara ryckas med av skildringen av deras arbetslust, forskarglöd och intellektuella självständighet, och inte minst av atmosfären i krigstidens Oxford. Förvisso är Mac Cumhaill och Wiseman subjektiva i sin sympati för både metafysiken och de fyras filosofiska eftermäle, men man behöver inte dela deras hållning, eller ens ha läst filosofi, för att ta ett starkt intryck av "Kvinnorna i Oxford" – och för att bli påmind om att våra hjärnor är gjorda för så mycket större ting än att vi ständigt ska skrolla i mobilen.