Visar vanlighetens galenskap

”Jag slutade prata när växandet i mig tog för stor plats. Jag var säker på att jag inte både kunde prata och växa.”

Att vara flicka är att ständigt vara i blivande. Att vara på väg från sin kropp och sin tankevärld mot en annan. En värld och kropp över vilken man inte har någon kontroll, som riskerar att begränsa ens frihet. Kanske är det därför de är så många, flickorna i litteraturen som kämpar emot växandet, blivandet. Kämpar för att få bevaras i sin form.

Flickan i Linda Boström Knausgårds andra roman ”Välkommen till Amerika” har valt sin väg för att undvika växandet. Hon har slutat tala. Tystheten kan verka som ett praktiskt uppror, ett som inte kommer att uppröra alltför mycket, till skillnad från många av den samtida svenska litteraturens skevande, matvägrande, gurleska flickuppror. Men Boström Knausgård visar hur också tystnaden kan växa, ta plats i rummet, få upp en familjs alla dolda konflikter till ytan.

Flickan sätter sig själv i centrum för sin berättelse i ”Välkommen till Amerika”, men i hennes vardag är det just familjen som tar all plats. Modern är en naturkraft. När flickan vägrar sitt växande är det ett vägrande av allt det modern är. Hennes ljus, hennes förmåga att gå vidare och överleva allt.

Fadern är ett mörker, ett våld, men han blir också avgörande för flickan. För hennes tystnad följer på hans död, en död som hon tror sig ha orsakat genom sina böner till Gud.

Modern är ett ja, fadern är ett nej, flickan blir tystnad. Det inger andra obehag, gör henne monstruös för de utanför familjen. Lärarna. Rektorn. Broderns flickvän.

Det finns klara paralleller mellan ”Välkommen till Amerika” och Boström Knausgårds romandebut ”Helioskatastrofen” från 2013. Också där tecknas flickblivande som något som försätter barnet i krig med föräldern. Som om en flicka alltid var en faders död, en fader alltid en dotters ansvar. Också där fanns tystnaden med som en del av flickans reaktion på fadern.

Fast det finns också skillnader. De mytologiska allusioner som tydliggjorde romandebutens ambitioner saknas här, även om också denna flicka rör sig i en egen inre värld där allt har helt andra betydelser än för världen omkring. Där åkallandet av Gud kan få åverkningar i den verkliga världen. Språket är också mer avskalat och direkt än i den språkfrossande föregångaren, om än med samma starka sug framåt, samma precision.

Innebär avsaknaden av mytologisk inramning att ambitionerna är lägre den här gången? Nej. Kanske kan man tänka sig att Boström Knausgård anser att hon en gång för alla har bevisat tyngden i det ämne hon har valt. Att en berättelse om en flicka inte behöver anknyta till den grekiska mytologin för att vara något större än det den ger sig ut för att vara. Att en berättelse om en flicka är något stort i sig. ”Välkommen till Amerika” ger henne i så fall rätt.

Boström Knausgård berättar om monstruösa, galna flickor som om de var helt vanliga flickor, gör dem på så sätt till helt vanliga flickor. Visar på vanlighetens galenskap. Hon gör det genom sitt skickliga skrivande, vare sig hon styr oss med stora gester eller, som här, med kammardramats mer subtila nyanser. Särskilt uppskattar jag hennes sätt att ge berättelsen rytm, att efter många hastigt tecknade scener plötsligt dröja i en. Den sinnliga beskrivningen av en sävlig dag av vila mitt i ett inre kaos. Sådant är en gåva till läsaren i en mörk berättelse.