Så sent som förra helgen tvingades Weeping Willows sångare Magnus Carlson med kortast möjliga varsel ställa in en konsert i Jönköpings konserthus på grund av halsproblem. Publiken satt redan på plats när beskedet kom.
Åhörarna i Konserthuset i Uppsala hade inte samma otur. När bandet på fredagskvällen äntrade scenen på UKK dröjde det ändå några låtar innan det stod klart att Carlsons röst verkligen höll. Weeping Willows inledde nämligen ytterst försiktigt med lågmälda låtar som "What can I give you this christmas" och klassikern "The Burden". Den senare fick en ny fräschör av Johan Norins stämningsfullt sordinerade trumpet.
Under den snudd på såsiga inledningen behövde inte Magnus Carlson ta i från tårna precis, till skillnad från längre fram. I exempelvis skönt svängiga "My love's not blind" visade han med eftertryck att rösten höll även om den kanske inte var riktigt lika klar och spänstig som den vanligtvis är.
Det är i upptempolåtarna som bandet imponerar mest den här kvällen. Då är konserthusformatet med sina bekväma stolar visserligen inte optimalt. Att sitta ned medan bandet ger järnet i Stevie Wonders "Someday at christmas" känns ungefär lika naturligt som att förbli sittande när Hammarbyikonen Kennedy Bakircioglu dragit in en frispark i krysset och springande längs sidlinjen tar emot en inkastad ölmugg från publiken på Tele2 arena.
Det blir en del fotbollssnack under kvällen. Magnus Carlson är inbiten Hammarbysupporter och skickar en passning till basisten och Djurgårdaren Anders Kappelin, som får "Blue and alone" tillägnad sig. Bandets klädsel går i diskret mörkblått och svart, något som – trots Magnus Carlssons ord – knappast ska ses som en hyllning till Sirius i första hand. Nej, de dova färgerna går hand i hand med musiken och konsertens stämning. Weeping Willows skippar i vanlig ordning glittret och tomteluvorna, och målar tvärtom julen i blå färger med stänk av vemod och sentimentalitet.
Så det mesta är som vanligt denna julkonsert. Låtlistan är stark och väldigt lik fjolårets. Det är kanske så en tradition byggs upp. Efter det normalt sett sista extranumret "Broken promise land" gör Magnus Carlson och bandet som vanligt: framför "O holy night" på ett sätt som bara de kan. Same procedure as last year – same procedure as every year?